Årsdagen
Imorgon är det 1 år sedan olyckan. 365 dagar sen jag befann mig på helt fel plats vid helt fel tillfälle. 8760 timmar sen allt gick fel, sen jag förändrades.
Det känns allt annat än lätt. För att vara ärlig så känns det enormt både påfrestande och jobbigt. Det känns i hela kroppen. Det betyder väl egentligen ingenting, men årsdagen känns laddad på något vis.
Är ingen expert men kan bara tänka mig att det faktiskt är så enkelt att det känns så jobbigt eftersom det är 1 år sen. 1 år har gått och jag har ännu inte accepterat olyckan. 1 år har gått och jag mår inte bättre, snarare tvärtom - jag mår betydligt sämre och har betydligt mer ont.
Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle sitta här 1 år senare, med kvarstående besvär. Det fanns inte. Jag var övertygad om att den smärtan och värken jag hade och mitt tillstånd i allmänhet, skulle gå över. Jag skulle bli bra. Det skulle ge med sig. Whiplashskada? Jag? Nej, jag hade klarat mig oskadd i olyckan. Länge, länge var jag helt säker på att det var så det var.
Insikten att jag hade fel har varit, och är, oerhört svår att acceptera.
Har väl än idag inte heller accepterat olyckan i sin helhet ens. Och det för att jag fortfarande inte kan förstå hur det kunde hända. Hur hon som körde den blåa bilen, kunde missa timmerlastbilen. Jag kan inte förstå. Och därför kan jag nog inte acceptera. Jag har ingen aning om hur jag ska lyckas med att till att börja med acceptera olyckan. Även fast jag vet att det är där jag måste börja, för att kunna bearbeta och gå vidare.
Årsdagen är laddad eftersom det nu är ett år sen jag sist var mig själv. I ett år har jag varit en hela annan person känns det som, till viss del. Och jag skäms, nå oerhört, för den jag är idag. Jag skäms över saknaden av mitt riktiga jag. Jag skäms över mina begränsningar och min värk. Jag skäms över att jag inte kan komma överens med mig själv och min kropp. Jag vill mer, men jag klarar inte av det. Jag skäms nå oerhört över att jag ibland faktiskt måste säga ifrån att jag inte orkar/klarar av något. Jag skäms över att jag är så svag, när jag utåt sett faktiskt tydligen ser väldigt stark ut, eller ger intrycket av att vara det. Jag har väl helt enkelt blivit väldigt duktig på att spela. Att låtsas. Att ''fejka'' att jag är stark, när jag i själva verket vill sätta mig i ett hörn och bara gråta.
Året som har gått har kantats av smärta, sorg, förtvivlan, jobbiga tankar och känslor samt någon form av depression.
Men det har även funnits ljusglimtar av hopp.
Hoppet har tänts de dagar värken är lite mildare. Hoppet då att ''Nu vänder det. Nu blir jag bra!''. För att sedan nästa dag (och ibland bara några timmar senare) kastas ner i förtvivlans brunn igen, då smärtan och värken gör sig hörd med slående kraft igen.
Jag har inte, och kommer väl aldrig gissar jag, vänja mig vid att vara beroende av personer i min närhet. Jag vill kunna klara mig själv, som jag gjorde förut. Men verkligheten är så att jag gör inte det. Jag kan inte tuta och köra i samma tempo som innan, jag klarar det inte. Jag kan inte lyfta och bära, det trasar sönder min kropp.
Jag är väldigt envis, det är en sak som är säker. Men dessvärre måste jag tyvärr erkänna att värken är mer envis och vinner alltid i slutändan i alla fall. En vacker dag hoppas jag dock att jag ska stå som vinnare.
Som jag skrivit förut så är whiplashskada inte enbart en fysisk skada, det är även i allra högsta grad en psykisk skada.
Allt hänger ihop, som i en cirkel. För en som inte upplevt det eller lider av det, är det nog svårt - för att inte säga omöjligt - att förstå. Det går inte att relatera. Sen känns det inte heller alltid som att viljan att förstå finns där. Det är lättare att rycka på axlarna, sucka och tolka det som att jag gnäller eller klagar. Trots att det verkligen inte är det det handlar om, jag säger inte mycket. Jag försöker vara tyst och ge fan i ''att gnälla''. Men ibland måste jag säga till. Och då skäms jag.
Alla tankar och känslor som virrar omkring likt en virvelvind, bidrar fortfarande till smärtan. Till rätt stor del skulle jag nog vilja påstå dessutom. Dom skapar spänningar som utlöser värken.
Lösningen att helt sonika sluta tänka,grubbla och känna låter ju enkel, men tyvärr så funkar det inte så i praktiken.
Problem och jobbiga situationer som uppstår har jag inte heller samma förmåga att hantera som innan olyckan.
Tålamodet är inte vad det var innan. Energin är sänkt med råge och lite till. Man kan likna det med att alla har ett glas med vatten, glaset är kroppen och vattnet är energin. När man sover, fylls vattnet på så det är fullt när man vaknar. Efter olyckan sover jag fruktansvärt dåligt, vilket resulterar i att mitt glas aldrig blir riktigt helt fyllt med vatten. Det kanske fylls till en fjärdedel, en tredjedel om jag har tur. Så redan när jag vaknar har jag mindre energi än efter en halv dag som oskadad.
Allt jag gör tar även mer energi nu än vad det gjorde innan. Så glaset töms betydligt snabbare än innan, vilket innebär att jag väldigt fort har förbrukat min dagliga energi.
Det tär givetvis enormt på psyket. Det resulterar i koncentrationssvårigheter, minnesrubbningar, sämre tålamod, sämre förmåga att tänka logiskt och en rad andra saker. Vilket ökar känslan av misslyckande. Vilket jag skäms över. Vilket jag mår sämre över. Vilket orsakar spänningar, som i sin tur leder till mer värk. Allt hänger ihop, som en fin rund cirkel.
Jag tänker fortfarande ofta på hur det hade kunnat sluta. Många gånger under detta år, när allt har varit som jävligast med allt annat runtomkring, har jag önskat att det hade slutat annorlunda. Att det hade slutat med att min familj hade fått begrava mig helt enkelt. Smärtan har varit för tung, problemen känts för påtagliga, energin har varit obefintlig, sömnen har lyst med sin frånvaro osv osv.
Men självklart har dessa ''önskningar'' i slutändan lett till en lättnad över att det inte slutade så illa. En lättnad över att jag faktiskt överlevde och gick därifrån med ''bara'' en whiplashskada. En lättnad över att jag inte skadade mig värre, tex blev förlamad och rullstolsbunden. Jag klarade mig ändå, när man tänker på det på det viset, väldigt väldigt bra.
Jag välsignades med chansen att fortsätta leva, med möjligheten att varje dag få se min fina son och hålla honom i min famn. Jag välsignades med livet.
Och hur jävligt det än känns till och från, så är jag tacksam för den gåvan.
Imorgon kl 11,12 är det 1 år sen. 365 dagar. 8760 timmar sen mitt livs värsta ögonblick. Men jag är vid liv i alla fall. Jag lever.
Det känns allt annat än lätt. För att vara ärlig så känns det enormt både påfrestande och jobbigt. Det känns i hela kroppen. Det betyder väl egentligen ingenting, men årsdagen känns laddad på något vis.
Är ingen expert men kan bara tänka mig att det faktiskt är så enkelt att det känns så jobbigt eftersom det är 1 år sen. 1 år har gått och jag har ännu inte accepterat olyckan. 1 år har gått och jag mår inte bättre, snarare tvärtom - jag mår betydligt sämre och har betydligt mer ont.
Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle sitta här 1 år senare, med kvarstående besvär. Det fanns inte. Jag var övertygad om att den smärtan och värken jag hade och mitt tillstånd i allmänhet, skulle gå över. Jag skulle bli bra. Det skulle ge med sig. Whiplashskada? Jag? Nej, jag hade klarat mig oskadd i olyckan. Länge, länge var jag helt säker på att det var så det var.
Insikten att jag hade fel har varit, och är, oerhört svår att acceptera.
Har väl än idag inte heller accepterat olyckan i sin helhet ens. Och det för att jag fortfarande inte kan förstå hur det kunde hända. Hur hon som körde den blåa bilen, kunde missa timmerlastbilen. Jag kan inte förstå. Och därför kan jag nog inte acceptera. Jag har ingen aning om hur jag ska lyckas med att till att börja med acceptera olyckan. Även fast jag vet att det är där jag måste börja, för att kunna bearbeta och gå vidare.
Årsdagen är laddad eftersom det nu är ett år sen jag sist var mig själv. I ett år har jag varit en hela annan person känns det som, till viss del. Och jag skäms, nå oerhört, för den jag är idag. Jag skäms över saknaden av mitt riktiga jag. Jag skäms över mina begränsningar och min värk. Jag skäms över att jag inte kan komma överens med mig själv och min kropp. Jag vill mer, men jag klarar inte av det. Jag skäms nå oerhört över att jag ibland faktiskt måste säga ifrån att jag inte orkar/klarar av något. Jag skäms över att jag är så svag, när jag utåt sett faktiskt tydligen ser väldigt stark ut, eller ger intrycket av att vara det. Jag har väl helt enkelt blivit väldigt duktig på att spela. Att låtsas. Att ''fejka'' att jag är stark, när jag i själva verket vill sätta mig i ett hörn och bara gråta.
Året som har gått har kantats av smärta, sorg, förtvivlan, jobbiga tankar och känslor samt någon form av depression.
Men det har även funnits ljusglimtar av hopp.
Hoppet har tänts de dagar värken är lite mildare. Hoppet då att ''Nu vänder det. Nu blir jag bra!''. För att sedan nästa dag (och ibland bara några timmar senare) kastas ner i förtvivlans brunn igen, då smärtan och värken gör sig hörd med slående kraft igen.
Jag har inte, och kommer väl aldrig gissar jag, vänja mig vid att vara beroende av personer i min närhet. Jag vill kunna klara mig själv, som jag gjorde förut. Men verkligheten är så att jag gör inte det. Jag kan inte tuta och köra i samma tempo som innan, jag klarar det inte. Jag kan inte lyfta och bära, det trasar sönder min kropp.
Jag är väldigt envis, det är en sak som är säker. Men dessvärre måste jag tyvärr erkänna att värken är mer envis och vinner alltid i slutändan i alla fall. En vacker dag hoppas jag dock att jag ska stå som vinnare.
Som jag skrivit förut så är whiplashskada inte enbart en fysisk skada, det är även i allra högsta grad en psykisk skada.
Allt hänger ihop, som i en cirkel. För en som inte upplevt det eller lider av det, är det nog svårt - för att inte säga omöjligt - att förstå. Det går inte att relatera. Sen känns det inte heller alltid som att viljan att förstå finns där. Det är lättare att rycka på axlarna, sucka och tolka det som att jag gnäller eller klagar. Trots att det verkligen inte är det det handlar om, jag säger inte mycket. Jag försöker vara tyst och ge fan i ''att gnälla''. Men ibland måste jag säga till. Och då skäms jag.
Alla tankar och känslor som virrar omkring likt en virvelvind, bidrar fortfarande till smärtan. Till rätt stor del skulle jag nog vilja påstå dessutom. Dom skapar spänningar som utlöser värken.
Lösningen att helt sonika sluta tänka,grubbla och känna låter ju enkel, men tyvärr så funkar det inte så i praktiken.
Problem och jobbiga situationer som uppstår har jag inte heller samma förmåga att hantera som innan olyckan.
Tålamodet är inte vad det var innan. Energin är sänkt med råge och lite till. Man kan likna det med att alla har ett glas med vatten, glaset är kroppen och vattnet är energin. När man sover, fylls vattnet på så det är fullt när man vaknar. Efter olyckan sover jag fruktansvärt dåligt, vilket resulterar i att mitt glas aldrig blir riktigt helt fyllt med vatten. Det kanske fylls till en fjärdedel, en tredjedel om jag har tur. Så redan när jag vaknar har jag mindre energi än efter en halv dag som oskadad.
Allt jag gör tar även mer energi nu än vad det gjorde innan. Så glaset töms betydligt snabbare än innan, vilket innebär att jag väldigt fort har förbrukat min dagliga energi.
Det tär givetvis enormt på psyket. Det resulterar i koncentrationssvårigheter, minnesrubbningar, sämre tålamod, sämre förmåga att tänka logiskt och en rad andra saker. Vilket ökar känslan av misslyckande. Vilket jag skäms över. Vilket jag mår sämre över. Vilket orsakar spänningar, som i sin tur leder till mer värk. Allt hänger ihop, som en fin rund cirkel.
Jag tänker fortfarande ofta på hur det hade kunnat sluta. Många gånger under detta år, när allt har varit som jävligast med allt annat runtomkring, har jag önskat att det hade slutat annorlunda. Att det hade slutat med att min familj hade fått begrava mig helt enkelt. Smärtan har varit för tung, problemen känts för påtagliga, energin har varit obefintlig, sömnen har lyst med sin frånvaro osv osv.
Men självklart har dessa ''önskningar'' i slutändan lett till en lättnad över att det inte slutade så illa. En lättnad över att jag faktiskt överlevde och gick därifrån med ''bara'' en whiplashskada. En lättnad över att jag inte skadade mig värre, tex blev förlamad och rullstolsbunden. Jag klarade mig ändå, när man tänker på det på det viset, väldigt väldigt bra.
Jag välsignades med chansen att fortsätta leva, med möjligheten att varje dag få se min fina son och hålla honom i min famn. Jag välsignades med livet.
Och hur jävligt det än känns till och från, så är jag tacksam för den gåvan.
Imorgon kl 11,12 är det 1 år sen. 365 dagar. 8760 timmar sen mitt livs värsta ögonblick. Men jag är vid liv i alla fall. Jag lever.
Sömn är överskattat har jag hört
Senaste två veckorna har jag inte kunnat sova ordentligt en hel natt.
Eller ja, det är snarare så illa att jag helt enkelt inte sovit en hel natt ens.
Har kommit in i en jobbig period som nu börjar ta ut sin rätt på mitt tålamod, min ork, min styrka och ja, mig överlag.
(Senaste veckan har jag inte sovit alls känns det som, lite väl mycket som snurrar uppe på hjärnkontoret...!)
Det spelar ingen roll hur tidigt/sent jag går och lägger mig, samma scenario utspelar sig.
Tar extremt lång tid att somna, ligger och vrider och vänder på mig i tid och evigheter känns det som.
Och när jag väl faller in i sömnen, vaknar jag av att jag krockar igen. Så fort ögonlocken tyngs ner tillräckligt mycket återspelar sig krocken, om och om igen. Så när jag väl lyckas somna, vaknar jag med ett ryck och är klarvaken. Tillbaka på ruta ett.
Härom kvällen upprepades detta i lite mer än 3 timmar, detta resulterade i att jag grät - som ett litet barn.
Tårar pga trötthet och total utmattning.
Tårar pga rädsla för att somna, att ''uppleva'' krocken igen.
Tårar pga smärtan som ökar för varje uppvaknande.
Tårar pga den totala ensamheten.
När jag tillslut, efter mycket om och men, lyckas somna så sover jag fruktansvärt ytligt, känns nästan som jag är halvt vaken, konstant medveten om allt runtomkring mig.
Problemet är inte enbart att insomningen tar tid, eller att jag 'krockar' så fort jag somnar till.
Nej, problemet är även att jag när jag väl sover, drömmer om krocken i sin helhet. Vaknar upprepade gånger med ett ryck, kallsvettig och med tårarna rinnandes längs kinderna.
Flera gånger har jag dessutom drömt att jag krockar, igen. Med bilen jag har nu.
Olika olyckor på olika platser i olika hastigheter, men alla slutar med att jag blöder kraftigt från vänster tinning - mer än så vet jag inte. Det är den enda bilden jag har efter krocken, det är att jag betraktar mig själv i backspegeln (Precis som jag gjorde i första krocken. Eller ja, enda krocken - hittills? ) och ser blodet som färgar hela vänster sida av ansiktet rött.
Trycket i kroppen, stramningarna och smärtan i nacke,bröstrygg och huvud är detsamma.
Skräcken är densamma.
Men den här gången blöder jag.
Jag är ingen expert, men kan bara utgå ifrån att det här beror på någon form av bearbetning av olyckan.
Hur som det än är, så är jag trött på det.
Jag är trött på att inte våga somna.
Jag är trött på att inte kunna sova.
Jag är trött på att ha ont.
Jag är trött på att det känns tungt att vakna ensam och känna mig otrygg.
Träningen bidrar förmodligen till rätt stor del av grundsmärtan också.
Jag är ingen höjdare direkt på att inte ta i för mycket uppenbarligen.
Att erkänna för mig själv att jag har mina begränsningar och svagheter.
När jag tränar känns det hur bra som helst, annars skulle jag inte göra det.
Mår så fruktansvärt mycket bättre när jag tränar.
Men det är efteråt som det ger bakslag. Bakslag på bakslag. Och det gör ont, riktigt ont.
Jag försöker lägga band på mig själv där på gymmet och försöker verkligen lyssna på nacke/bröstrygg/axlar så jag inte tar i för mycket, gör för mycket, påfrestar för mycket.
Men det är långt ifrån enkelt och jag behärskar det inte alls tydligen (än?), vilket resulterar i kraftigt ökad smärta. (Och träningsvärk på rätt ställen oxå givetvis, vilket iofs enbart är nice.)
Måste försöka hitta balansen.
Balansen mellan att få utlopp för behovet att träna och förmågan att klara av det och må bra även efteråt.
För hur mycket jag än försöker blunda för det, så HAR jag helt klart hinder.
Det är bara så förbannat jävla svårt att ta det till sig. Att acceptera det.
Att erkänna att jag sitter här, snart 8 månader senare, och fortfarande inte är återställd.
Jag kan inte acceptera det. Jag kan inte acceptera olyckan och att allt förändrades i den sekunden.
Tvivlet på att någonsin bli helt återställd är som bortblåst med vinden.
Hoppet att en vacker dag kunna se olyckan och hela den här perioden efter, som enbart ett MINNE - är borta.
Det är något som skrämmer mig nå enormt. Till helvetet och tillbaka.
Eller ja, det är snarare så illa att jag helt enkelt inte sovit en hel natt ens.
Har kommit in i en jobbig period som nu börjar ta ut sin rätt på mitt tålamod, min ork, min styrka och ja, mig överlag.
(Senaste veckan har jag inte sovit alls känns det som, lite väl mycket som snurrar uppe på hjärnkontoret...!)
Det spelar ingen roll hur tidigt/sent jag går och lägger mig, samma scenario utspelar sig.
Tar extremt lång tid att somna, ligger och vrider och vänder på mig i tid och evigheter känns det som.
Och när jag väl faller in i sömnen, vaknar jag av att jag krockar igen. Så fort ögonlocken tyngs ner tillräckligt mycket återspelar sig krocken, om och om igen. Så när jag väl lyckas somna, vaknar jag med ett ryck och är klarvaken. Tillbaka på ruta ett.
Härom kvällen upprepades detta i lite mer än 3 timmar, detta resulterade i att jag grät - som ett litet barn.
Tårar pga trötthet och total utmattning.
Tårar pga rädsla för att somna, att ''uppleva'' krocken igen.
Tårar pga smärtan som ökar för varje uppvaknande.
Tårar pga den totala ensamheten.
När jag tillslut, efter mycket om och men, lyckas somna så sover jag fruktansvärt ytligt, känns nästan som jag är halvt vaken, konstant medveten om allt runtomkring mig.
Problemet är inte enbart att insomningen tar tid, eller att jag 'krockar' så fort jag somnar till.
Nej, problemet är även att jag när jag väl sover, drömmer om krocken i sin helhet. Vaknar upprepade gånger med ett ryck, kallsvettig och med tårarna rinnandes längs kinderna.
Flera gånger har jag dessutom drömt att jag krockar, igen. Med bilen jag har nu.
Olika olyckor på olika platser i olika hastigheter, men alla slutar med att jag blöder kraftigt från vänster tinning - mer än så vet jag inte. Det är den enda bilden jag har efter krocken, det är att jag betraktar mig själv i backspegeln (Precis som jag gjorde i första krocken. Eller ja, enda krocken - hittills? ) och ser blodet som färgar hela vänster sida av ansiktet rött.
Trycket i kroppen, stramningarna och smärtan i nacke,bröstrygg och huvud är detsamma.
Skräcken är densamma.
Men den här gången blöder jag.
Jag är ingen expert, men kan bara utgå ifrån att det här beror på någon form av bearbetning av olyckan.
Hur som det än är, så är jag trött på det.
Jag är trött på att inte våga somna.
Jag är trött på att inte kunna sova.
Jag är trött på att ha ont.
Jag är trött på att det känns tungt att vakna ensam och känna mig otrygg.
Träningen bidrar förmodligen till rätt stor del av grundsmärtan också.
Jag är ingen höjdare direkt på att inte ta i för mycket uppenbarligen.
Att erkänna för mig själv att jag har mina begränsningar och svagheter.
När jag tränar känns det hur bra som helst, annars skulle jag inte göra det.
Mår så fruktansvärt mycket bättre när jag tränar.
Men det är efteråt som det ger bakslag. Bakslag på bakslag. Och det gör ont, riktigt ont.
Jag försöker lägga band på mig själv där på gymmet och försöker verkligen lyssna på nacke/bröstrygg/axlar så jag inte tar i för mycket, gör för mycket, påfrestar för mycket.
Men det är långt ifrån enkelt och jag behärskar det inte alls tydligen (än?), vilket resulterar i kraftigt ökad smärta. (Och träningsvärk på rätt ställen oxå givetvis, vilket iofs enbart är nice.)
Måste försöka hitta balansen.
Balansen mellan att få utlopp för behovet att träna och förmågan att klara av det och må bra även efteråt.
För hur mycket jag än försöker blunda för det, så HAR jag helt klart hinder.
Det är bara så förbannat jävla svårt att ta det till sig. Att acceptera det.
Att erkänna att jag sitter här, snart 8 månader senare, och fortfarande inte är återställd.
Jag kan inte acceptera det. Jag kan inte acceptera olyckan och att allt förändrades i den sekunden.
Tvivlet på att någonsin bli helt återställd är som bortblåst med vinden.
Hoppet att en vacker dag kunna se olyckan och hela den här perioden efter, som enbart ett MINNE - är borta.
Det är något som skrämmer mig nå enormt. Till helvetet och tillbaka.
Även slutet har en början.
När jag startade denna 'blogg' var det för att bearbeta olyckan och allt efter det.
Det jag inte hade räknat med var att det skulle komma till den punkten det har gjort nu.
Kan inte säga annat än att jag var fruktansvärt naiv som helhjärtat och på riktigt trodde det skulle vara allt.
Att det var det enda jag gått igenom som behövde bearbetas.
Inte för att vara sån, men det börjar bli tröttsamt att hela tiden ha fel.
Jag hade ingen aning om att det under skorpan - olyckan - fanns ett öppet köttsår som bara väntade på att jag skulle börja pilla på skorpan.
Jag anade aldrig att jag skulle komma till att gräva djupare, inom mig.
Eller ja. Jag HOPPADES väl snarare. Gränsen är nog rätt hårfin om jag tänker efter.
Eller så sitter jag bara med facit i hand nu och önskar jag hade låtit bli.
För när det kommer till kritan finns det faktiskt saker som är större än man trodde från början.
Det är inte direkt så att jag är dum i huvudet på något vis och inte har vetat.
Jag är fullt medveten om vad jag varit med om, vad som hänt, vad jag gjort osv.
Däremot har jag alltid blundat för hur stort det faktiskt var/är, hur mycket det faktiskt har påverkat mig, vad för konsekvenser det faktiskt har fått och de faktiska problemen det fortsatt kommer att ge.
Det har väl varit lättare att fly från det. Blunda. Ignorera. Låtsas.
Istället för att erkänna. Bearbeta.
Erkänna för mig själv. Tillåta mig själv att bearbeta.
Någonstans längs vägen, efter olyckan, har jag nu dock alltså ofrivilligt tvingat mig själv att vakna. Öppna ögonen.
Jag pillade bort skorpan och gav därmed det infekterade och irriterade köttsåret utrymme att blöda fritt. Okontrollerbart.
Och det har kommit till den punkten då det inte går att bara stoppa blödningen, sätta ett plåster på och invänta ny skorpa.
Det har spridit sig och tar sönder mig, bit för bit.
Ju mer jag tänker, desto mer börjar jag inse.
Inse och förstå vad och hur mycket jag faktiskt kommer att förlora i slutändan.
ATT jag kommer att förlora. Jag kan inte vinna i det här, mot det här.
Förr eller senare har jag förlorat.
Det är bara en tidsfråga.
Ett ord som väldigt bra sammanfattar mig,mina tankar,känslor och funderingar är RÄDSLA.
Jag är fruktansvärt rädd.
Det enda jag inte är rädd för längre, är döden.
Om jag inte skulle vakna imorgon, skulle det inte göra något.
Jag säger inte att jag hoppas eller vill att jag inte ska vakna imorgon - jag är inte självmordsbenägen och jag har inte dödslängtan på något vis.
Jag känner bara att det skulle kännas okej.
Jag kan vara färdig.
Jag har gått igenom enormt mycket i mitt liv - en hel del positivt men desto mer negativt.
Och är det så här livet ska vara så känner jag mig inte rädd för att inte få vara med den sista biten.
Även slutet har en början och jag har väl accepterat början på mitt slut.
Nu skriver jag på och det var inte avsikten med detta inlägg. Detta inlägg var egentligen till för att berätta för er som faktiskt kikar in här i stort sett dagligen (Ja, ni är några stycken. Jag har dock ingen aning om vilka ni är.) om varför jag inte uppdaterat nåt på ett tag.
Det är pga det jag skrev om i början av detta inlägg.
Det är inte bara, som jag trodde, olyckan som måste bearbetas.
Och på något sätt tar inte olyckan störst plats just nu, allt det andra har tagit över.
Och det är saker som jag varken kan,vill eller tänker skriva om här, så här öppet.
Det är något jag måste skriva om för att bearbeta, ja.
Men det finns ytterst få, om ens någon, som kan tänkas få läsa det.
Olyckan är långt ifrån bearbetad. Väldigt långt.
Om det bara lyckas sluta blöda någon gång, kommer skorpan bildas igen.
Måste bearbeta köttsåret först bara..
Älska som att varje dag är din sista.
Ta inte morgondagen för givet, den kanske inte kommer.
Det jag inte hade räknat med var att det skulle komma till den punkten det har gjort nu.
Kan inte säga annat än att jag var fruktansvärt naiv som helhjärtat och på riktigt trodde det skulle vara allt.
Att det var det enda jag gått igenom som behövde bearbetas.
Inte för att vara sån, men det börjar bli tröttsamt att hela tiden ha fel.
Jag hade ingen aning om att det under skorpan - olyckan - fanns ett öppet köttsår som bara väntade på att jag skulle börja pilla på skorpan.
Jag anade aldrig att jag skulle komma till att gräva djupare, inom mig.
Eller ja. Jag HOPPADES väl snarare. Gränsen är nog rätt hårfin om jag tänker efter.
Eller så sitter jag bara med facit i hand nu och önskar jag hade låtit bli.
För när det kommer till kritan finns det faktiskt saker som är större än man trodde från början.
Det är inte direkt så att jag är dum i huvudet på något vis och inte har vetat.
Jag är fullt medveten om vad jag varit med om, vad som hänt, vad jag gjort osv.
Däremot har jag alltid blundat för hur stort det faktiskt var/är, hur mycket det faktiskt har påverkat mig, vad för konsekvenser det faktiskt har fått och de faktiska problemen det fortsatt kommer att ge.
Det har väl varit lättare att fly från det. Blunda. Ignorera. Låtsas.
Istället för att erkänna. Bearbeta.
Erkänna för mig själv. Tillåta mig själv att bearbeta.
Någonstans längs vägen, efter olyckan, har jag nu dock alltså ofrivilligt tvingat mig själv att vakna. Öppna ögonen.
Jag pillade bort skorpan och gav därmed det infekterade och irriterade köttsåret utrymme att blöda fritt. Okontrollerbart.
Och det har kommit till den punkten då det inte går att bara stoppa blödningen, sätta ett plåster på och invänta ny skorpa.
Det har spridit sig och tar sönder mig, bit för bit.
Ju mer jag tänker, desto mer börjar jag inse.
Inse och förstå vad och hur mycket jag faktiskt kommer att förlora i slutändan.
ATT jag kommer att förlora. Jag kan inte vinna i det här, mot det här.
Förr eller senare har jag förlorat.
Det är bara en tidsfråga.
Ett ord som väldigt bra sammanfattar mig,mina tankar,känslor och funderingar är RÄDSLA.
Jag är fruktansvärt rädd.
Det enda jag inte är rädd för längre, är döden.
Om jag inte skulle vakna imorgon, skulle det inte göra något.
Jag säger inte att jag hoppas eller vill att jag inte ska vakna imorgon - jag är inte självmordsbenägen och jag har inte dödslängtan på något vis.
Jag känner bara att det skulle kännas okej.
Jag kan vara färdig.
Jag har gått igenom enormt mycket i mitt liv - en hel del positivt men desto mer negativt.
Och är det så här livet ska vara så känner jag mig inte rädd för att inte få vara med den sista biten.
Även slutet har en början och jag har väl accepterat början på mitt slut.
Nu skriver jag på och det var inte avsikten med detta inlägg. Detta inlägg var egentligen till för att berätta för er som faktiskt kikar in här i stort sett dagligen (Ja, ni är några stycken. Jag har dock ingen aning om vilka ni är.) om varför jag inte uppdaterat nåt på ett tag.
Det är pga det jag skrev om i början av detta inlägg.
Det är inte bara, som jag trodde, olyckan som måste bearbetas.
Och på något sätt tar inte olyckan störst plats just nu, allt det andra har tagit över.
Och det är saker som jag varken kan,vill eller tänker skriva om här, så här öppet.
Det är något jag måste skriva om för att bearbeta, ja.
Men det finns ytterst få, om ens någon, som kan tänkas få läsa det.
Olyckan är långt ifrån bearbetad. Väldigt långt.
Om det bara lyckas sluta blöda någon gång, kommer skorpan bildas igen.
Måste bearbeta köttsåret först bara..
Älska som att varje dag är din sista.
Ta inte morgondagen för givet, den kanske inte kommer.
The Circle.
Något som jag, utöver smärtan och känslorna, behövde hantera i stort sett varje dag är omgivningen (Mestadels i början).
För att vara mer specifik: Omgivningens misstro.
Jag har (väldigt) många gånger känt att jag inte blir tagen på allvar och då även fått känslan av att personen i fråga misstror mig, tror att jag på något sätt fejkar.
Jag kan inte svara för om det verkligen ÄR så det har varit, men det är så jag har uppfattat det.
Höjda ögonbryn och en fnysande kommentar räcker för att det ska tolkas som misstro. För någonstans tror jag ändå att det är precis det det handlar om. En stor del av att det är så tror jag beror på att personen inte förstår. Personen är oförmögen att tänka och sätta sig in i min situation och kan därför inte relatera till hur det faktiskt är.
Samtidigt som det faktiskt känns fruktansvärt, så har jag ändå någon form av förståelse för beteendet.
Situationer som man inte själv varit i, KAN man inte sätta sig in i, man KAN inte förstå. Man kan försöka, men det är långt ifrån alla som gör ens så mycket. Det är många som föredrar att döma istället för att tänka.
Jag känner sedan gammalt två personer som har whiplashskada och innan jag själv befann mig i samma situation kunde jag inte föreställa mig hur dem hade det. Vad det handlade om. Jag kunde inte relatera.
Jag har i och för sig aldrig någonsin misstrott någon av dem, det är inte det jag säger.
Men jag har heller aldrig någonsin kunnat förstå. Förns nu.
Vad beror det på då, misstron? Eller oförståelsen kanske är ett bättre ord.
Jag tror att det handlar om att det inte syns. Jag har en skada som inte syns, det går inte att se på mig.
Hade jag brutit ett ben, så hade jag gått med gips och då hade man SETT att jag har en skada och då är det lättare att förstå att jag inte kan ge mig ut och springa t.ex.
Men en person som träffar mig för första gången kan inte ens gissa sig till att jag har en skada som förpestar mitt liv många dagar.
Jag ser ju fortfarande ut som jag gjorde innan. Jag ser fortfarande ut som Angelica. Därför är det nog svårt att greppa att jag inte mår som innan. Att jag inte längre är Angelica, just nu. Att jag inte klarar av att göra samma saker som den oskadade Angelica klarade av. Att jag inte orkar lika mycket som den forna Angelica. Och så vidare, jag tror ni förstår principen.
Tror det bottnar i fördomar. Fördomar om att en sjuk/skadad person också ska se ovårdad och sliten ut. Det ska synas att man har ont, att man lider - för att det ska vara verkligt.
Så när jag ser ut som jag alltid gjort och utåt sett ser ut som vem som helst så är det svårt att tro att jag är skadad.
Sen är det nog också väldigt svårt att förstå hur lite det faktiskt krävs för att jag ska överanstränga mig och få ökad smärta. Det är inte så att det krävs att jag går ut och lyfter en bil för att jag ska få ont. Nej nej.
Vad ökar då på smärtan? Vad är en överansträngning för mig,just nu?
Eftersom jag själv inte ännu lärt känna mitt nya jag, fullt ut, kan jag inte svara exakt. Jag har inte själv lärt mig alla mina begränsningar ännu.
Men det kan vara alltifrån att jag blir skrämd och då rycker till.
Det kan vara att jag gör en för hastig rörelse.
Det kan vara att jag bär lite för tungt. (Och tungt är inte det jag en gång refererade till som tungt. För tungt för mig nu kan vara två mjölkpaket. Jag förstår att det låter helt ofattbart, jag kan t.o.m sträcka mig så långt som att det kan låta som en överdrift. Men det är det inte, det kan vara fullt tillräckligt. )
Det kan vara att jag sitter/står/går/ligger i samma eller fel position för länge.
Det kan vara stress.
Det kan vara ett jobbigt samtal som gör mig upprörd.
Det kan vara känslostormar av alla dess olika slag: glädje,lycka,ilska,sorg osv.
Listan kan göras oändligt lång, men det jag försöker få fram är att det krävs oerhört lite.
Fysiska ansträngningar påverkar självklart, det tror jag är nästintill underförstått.
Men något som jag tror att många inte tror eller tänker på, är att psykiska ansträngningar också påverkar oerhört.
Allting hänger ihop.
För är man orolig/ledsen/arg/tänker mycket på problemen (och framtiden) --> spänner man sig --> vilket ger ökad smärta.
Smärtcirkeln blir komplett med att ökad smärta ---> ger sömnsvårigheter ---> vilket ökar oron ---> vilket ökar spänningarna ---> vilket ger ökad smärta.
And so the circle goes around and around again.
Jag vill inte ha ont, jag vill inte må dåligt. Det är inte något jag strävar efter eller är varken glad eller stolt över. Därför blir det jobbigt när jag möter misstron/oförståelsen.
Att på något sätt hela tiden behöva hävda mig, behöva bevisa att jag har ont. (Hur man nu gör det?)
Jag har sagt det förut och säger det igen: Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Verkligen inte! Jag vill bli förstådd.
Jag vill inte bli misstrodd, jag vill inte bli anklagad för att fejka.
Jag önskar jag kunde tuta på i samma tempo som innan. Jag önskar jag kunde jobba. Jag önskar jag kunde få min vardag att rulla på utan problem. Jag önskar att allt var precis som innan, som förut.
Men verkligheten ser annorlunda ut och jag kan inte förändra det.
Jag kan och måste bara göra det bästa av det hela och försöka komma tillbaka.
Jag kan förändra mitt sätt att göra saker (tex hänga tvätt) för att det inte ska öka smärtan.
Det handlar om många många små förändringar, för att inte slita på mig.
Men inte ens dem är det lättaste att ta till sig, inte ens dem är självklara.
Jag är van att göra saker och ting som jag alltid har gjort dem och ofta gör jag även så, utan att tänka mig för. Sen sitter jag där och svär åt mig själv när smärtan ökat istället.
Det handlar om så enkla saker, såna som är så självklara att man ska göra på ett visst sätt, eftersom man alltid gjort så.
Jag måste tänka om. Och det är inte det lättaste alla gånger, det erkänner jag.
Det är svårt att lära en gammal hund att sitta.
'' Ge mig kraft att acceptera det jag inte kan förändra, mod till att förändra det jag kan och visdom nog att förstå skillnaden mellan de två. ''
För att vara mer specifik: Omgivningens misstro.
Jag har (väldigt) många gånger känt att jag inte blir tagen på allvar och då även fått känslan av att personen i fråga misstror mig, tror att jag på något sätt fejkar.
Jag kan inte svara för om det verkligen ÄR så det har varit, men det är så jag har uppfattat det.
Höjda ögonbryn och en fnysande kommentar räcker för att det ska tolkas som misstro. För någonstans tror jag ändå att det är precis det det handlar om. En stor del av att det är så tror jag beror på att personen inte förstår. Personen är oförmögen att tänka och sätta sig in i min situation och kan därför inte relatera till hur det faktiskt är.
Samtidigt som det faktiskt känns fruktansvärt, så har jag ändå någon form av förståelse för beteendet.
Situationer som man inte själv varit i, KAN man inte sätta sig in i, man KAN inte förstå. Man kan försöka, men det är långt ifrån alla som gör ens så mycket. Det är många som föredrar att döma istället för att tänka.
Jag känner sedan gammalt två personer som har whiplashskada och innan jag själv befann mig i samma situation kunde jag inte föreställa mig hur dem hade det. Vad det handlade om. Jag kunde inte relatera.
Jag har i och för sig aldrig någonsin misstrott någon av dem, det är inte det jag säger.
Men jag har heller aldrig någonsin kunnat förstå. Förns nu.
Vad beror det på då, misstron? Eller oförståelsen kanske är ett bättre ord.
Jag tror att det handlar om att det inte syns. Jag har en skada som inte syns, det går inte att se på mig.
Hade jag brutit ett ben, så hade jag gått med gips och då hade man SETT att jag har en skada och då är det lättare att förstå att jag inte kan ge mig ut och springa t.ex.
Men en person som träffar mig för första gången kan inte ens gissa sig till att jag har en skada som förpestar mitt liv många dagar.
Jag ser ju fortfarande ut som jag gjorde innan. Jag ser fortfarande ut som Angelica. Därför är det nog svårt att greppa att jag inte mår som innan. Att jag inte längre är Angelica, just nu. Att jag inte klarar av att göra samma saker som den oskadade Angelica klarade av. Att jag inte orkar lika mycket som den forna Angelica. Och så vidare, jag tror ni förstår principen.
Tror det bottnar i fördomar. Fördomar om att en sjuk/skadad person också ska se ovårdad och sliten ut. Det ska synas att man har ont, att man lider - för att det ska vara verkligt.
Så när jag ser ut som jag alltid gjort och utåt sett ser ut som vem som helst så är det svårt att tro att jag är skadad.
Sen är det nog också väldigt svårt att förstå hur lite det faktiskt krävs för att jag ska överanstränga mig och få ökad smärta. Det är inte så att det krävs att jag går ut och lyfter en bil för att jag ska få ont. Nej nej.
Vad ökar då på smärtan? Vad är en överansträngning för mig,just nu?
Eftersom jag själv inte ännu lärt känna mitt nya jag, fullt ut, kan jag inte svara exakt. Jag har inte själv lärt mig alla mina begränsningar ännu.
Men det kan vara alltifrån att jag blir skrämd och då rycker till.
Det kan vara att jag gör en för hastig rörelse.
Det kan vara att jag bär lite för tungt. (Och tungt är inte det jag en gång refererade till som tungt. För tungt för mig nu kan vara två mjölkpaket. Jag förstår att det låter helt ofattbart, jag kan t.o.m sträcka mig så långt som att det kan låta som en överdrift. Men det är det inte, det kan vara fullt tillräckligt. )
Det kan vara att jag sitter/står/går/ligger i samma eller fel position för länge.
Det kan vara stress.
Det kan vara ett jobbigt samtal som gör mig upprörd.
Det kan vara känslostormar av alla dess olika slag: glädje,lycka,ilska,sorg osv.
Listan kan göras oändligt lång, men det jag försöker få fram är att det krävs oerhört lite.
Fysiska ansträngningar påverkar självklart, det tror jag är nästintill underförstått.
Men något som jag tror att många inte tror eller tänker på, är att psykiska ansträngningar också påverkar oerhört.
Allting hänger ihop.
För är man orolig/ledsen/arg/tänker mycket på problemen (och framtiden) --> spänner man sig --> vilket ger ökad smärta.
Smärtcirkeln blir komplett med att ökad smärta ---> ger sömnsvårigheter ---> vilket ökar oron ---> vilket ökar spänningarna ---> vilket ger ökad smärta.
And so the circle goes around and around again.
Jag vill inte ha ont, jag vill inte må dåligt. Det är inte något jag strävar efter eller är varken glad eller stolt över. Därför blir det jobbigt när jag möter misstron/oförståelsen.
Att på något sätt hela tiden behöva hävda mig, behöva bevisa att jag har ont. (Hur man nu gör det?)
Jag har sagt det förut och säger det igen: Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Verkligen inte! Jag vill bli förstådd.
Jag vill inte bli misstrodd, jag vill inte bli anklagad för att fejka.
Jag önskar jag kunde tuta på i samma tempo som innan. Jag önskar jag kunde jobba. Jag önskar jag kunde få min vardag att rulla på utan problem. Jag önskar att allt var precis som innan, som förut.
Men verkligheten ser annorlunda ut och jag kan inte förändra det.
Jag kan och måste bara göra det bästa av det hela och försöka komma tillbaka.
Jag kan förändra mitt sätt att göra saker (tex hänga tvätt) för att det inte ska öka smärtan.
Det handlar om många många små förändringar, för att inte slita på mig.
Men inte ens dem är det lättaste att ta till sig, inte ens dem är självklara.
Jag är van att göra saker och ting som jag alltid har gjort dem och ofta gör jag även så, utan att tänka mig för. Sen sitter jag där och svär åt mig själv när smärtan ökat istället.
Det handlar om så enkla saker, såna som är så självklara att man ska göra på ett visst sätt, eftersom man alltid gjort så.
Jag måste tänka om. Och det är inte det lättaste alla gånger, det erkänner jag.
Det är svårt att lära en gammal hund att sitta.
'' Ge mig kraft att acceptera det jag inte kan förändra, mod till att förändra det jag kan och visdom nog att förstå skillnaden mellan de två. ''
Whiplashskada
Jag har aldrig velat att någon ska tycka synd om mig pga min skada och den värk, de problem och känslor den medfört.
Det är aldrig något jag har velat och aldrig något jag kommer vilja.
Jag har, på sin höjd, velat bli förstådd. Det är skillnad.
Jag har, många gånger, fått frågan hur det känns. Vad det är som gör ont. Hur det gör ont osv.
Eftersom alla whiplashskador är olika från alla andra, har jag bara kunnat svara för hur det är för mig. Dom besvären, känslorna och den smärtan jag har är min. För andra kan det se helt annorlunda ut. Jag kan ha besvär som en annan med samma grundskada inte lider av och vice versa.
Med det sagt, så har det ändå varit svårt att förklara. Det är fruktansvärt svårt att förklara, likväl som det är fruktansvärt svårt att förstå för någon som inte upplevt det.
Vart jag har ont? Nacken. Huvudet. Bröstryggen (och skuldrorna). Ländryggen. Axlarna.
Jaha, och? är det nog både en och två som har tänkt.
''Vem har inte haft nackspärr någon gång?'' ''Huvudvärk är vanligt för alla.'' Osv osv.
Saken är den att min smärta i nacken är inte nackspärr. Jag är nästintill fullt rörlig i nacken, men det gör ont. Det gör ont på ett sätt som jag inte riktigt kan förklara HUR. (Dessutom varierar det väldigt mycket från dag till dag för mig också, beroende på yttre omständigheter såsom hur jag har sovit, vad jag har gjort, om jag överansträngt mig, om jag haft ett jobbigt samtal med någon osv.)
Huvudvärken är inte ens i närheten av någon huvudvärk jag haft tidigare i mitt liv. Det är på ett helt annat sätt och med en helt annan kraft.
Jag skulle kunna fortsätta med förklaring på resterande smärtområden också, men eftersom det är samma princip som ovanstående så skriver jag istället bara att det är annorlunda smärta (än jag tidigare upplevt) även i de områdena.
Det enda jag har kunnat komma på som liknelse, för att beskriva och förklara är att skadan är som ett skavsår.
Scenario: Man köper nya skor och ens första promenad med dessa råkar bli på 1 mil. = Skavsår.
Man sätter på ett plåster och låter förmodligen fötterna vila från dessa skor i några dagar. När man inte har skorna på sig, gör det inte lika ont. Men det smärtar fortfarande. Inte så att det är outhärdligt, men man känner av det lite lätt, precis hela tiden. En konstant molande värk.
Under tiden använder man sina gamla skor, dom gör inte ont och skavsåret får läka och bli bra. Efter några dagar har skavsåret läkt och du kanske kan börja använda dom nya igen, utan att få mer skavsår. Problemet löst.
Tänk dig då att du bara har ett par skor, du har bara dessa nya skor som ger dig skavsår. Du MÅSTE fortsätta använda och gå i skorna, trots att det gör fruktansvärt ont. Det gör ont, men du har inget val.
Skavsåret får aldrig vila och hinner därmed aldrig läka helt.
Dagligen känner jag av smärtan (som skavsåret när man inte har skon på sig). Molande värk, konstant.
Till och från i perioder känner jag även av smärttopparna dagligen (som smärtan när man använder de nya skorna trots skavsåret). Oerhörd smärta.
En bättre vecka kan jag ha 2-4 smärttoppar. En vanlig vecka 3-7. Och en dålig vecka kan det vara flera smärttoppar under en dag.
Jag kan inte minnas någon helt smärtfri dag, ingen helt bra dag.
Däremot har jag givetvis bättre dagar, när värken inte är lika intensiv. Eller när det bara är ett av smärtområdena som värker.
Likväl har jag sämre dagar. När smärtan är högre och mer intensiv. När fler smärtområden värker.
Sen har jag även riktigt dåliga dagar. Dagar då jag inte ens vill kliva upp ur sängen. Dagar som jag vaknar med en smärta på 8-9 (på en skala 1-10). Då har jag riktigt ont redan när jag vaknar och vet att det inte krävs just någonting alls för att knuffa mig över 10-strecket.
''Det finns dom som har det värre'' har jag hört några gånger.
Ja, det finns det. Det är jag högst medveten om och jag lider med dom, det gör jag verkligen.
Men det lindrar inte min smärta något. Det påverkar inte hur jag mår.
Det finns dom som har det värre ja. Men betyder det verkligen per automatik att jag har det BRA? Nej.
Likväl finns det dom som har det bättre. Betyder det per automatik att jag har det JÄTTEDÅLIGT? Nej.
Nej. Det ena kan inte alltid ställas i relation till det andra.
Jag har det väldigt mycket värre och sämre än jag hade innan olyckan.
Men jag har det samtidigt väldigt mycket bättre än hur illa jag hade kunnat ha det om olyckan hade gett andra konsekvenser och/eller skador.
Jag är oerhört tacksam att jag inte blev värre skadad, att jag ''bara'' fick en whiplashskada. Jag är oerhört tacksam att jag lever,ja.
Men bra? Nej, det kan jag inte påstå att jag tycker att jag har det - inte ens en av dom bättre dagarna.
Det är aldrig något jag har velat och aldrig något jag kommer vilja.
Jag har, på sin höjd, velat bli förstådd. Det är skillnad.
Jag har, många gånger, fått frågan hur det känns. Vad det är som gör ont. Hur det gör ont osv.
Eftersom alla whiplashskador är olika från alla andra, har jag bara kunnat svara för hur det är för mig. Dom besvären, känslorna och den smärtan jag har är min. För andra kan det se helt annorlunda ut. Jag kan ha besvär som en annan med samma grundskada inte lider av och vice versa.
Med det sagt, så har det ändå varit svårt att förklara. Det är fruktansvärt svårt att förklara, likväl som det är fruktansvärt svårt att förstå för någon som inte upplevt det.
Vart jag har ont? Nacken. Huvudet. Bröstryggen (och skuldrorna). Ländryggen. Axlarna.
Jaha, och? är det nog både en och två som har tänkt.
''Vem har inte haft nackspärr någon gång?'' ''Huvudvärk är vanligt för alla.'' Osv osv.
Saken är den att min smärta i nacken är inte nackspärr. Jag är nästintill fullt rörlig i nacken, men det gör ont. Det gör ont på ett sätt som jag inte riktigt kan förklara HUR. (Dessutom varierar det väldigt mycket från dag till dag för mig också, beroende på yttre omständigheter såsom hur jag har sovit, vad jag har gjort, om jag överansträngt mig, om jag haft ett jobbigt samtal med någon osv.)
Huvudvärken är inte ens i närheten av någon huvudvärk jag haft tidigare i mitt liv. Det är på ett helt annat sätt och med en helt annan kraft.
Jag skulle kunna fortsätta med förklaring på resterande smärtområden också, men eftersom det är samma princip som ovanstående så skriver jag istället bara att det är annorlunda smärta (än jag tidigare upplevt) även i de områdena.
Det enda jag har kunnat komma på som liknelse, för att beskriva och förklara är att skadan är som ett skavsår.
Scenario: Man köper nya skor och ens första promenad med dessa råkar bli på 1 mil. = Skavsår.
Man sätter på ett plåster och låter förmodligen fötterna vila från dessa skor i några dagar. När man inte har skorna på sig, gör det inte lika ont. Men det smärtar fortfarande. Inte så att det är outhärdligt, men man känner av det lite lätt, precis hela tiden. En konstant molande värk.
Under tiden använder man sina gamla skor, dom gör inte ont och skavsåret får läka och bli bra. Efter några dagar har skavsåret läkt och du kanske kan börja använda dom nya igen, utan att få mer skavsår. Problemet löst.
Tänk dig då att du bara har ett par skor, du har bara dessa nya skor som ger dig skavsår. Du MÅSTE fortsätta använda och gå i skorna, trots att det gör fruktansvärt ont. Det gör ont, men du har inget val.
Skavsåret får aldrig vila och hinner därmed aldrig läka helt.
Dagligen känner jag av smärtan (som skavsåret när man inte har skon på sig). Molande värk, konstant.
Till och från i perioder känner jag även av smärttopparna dagligen (som smärtan när man använder de nya skorna trots skavsåret). Oerhörd smärta.
En bättre vecka kan jag ha 2-4 smärttoppar. En vanlig vecka 3-7. Och en dålig vecka kan det vara flera smärttoppar under en dag.
Jag kan inte minnas någon helt smärtfri dag, ingen helt bra dag.
Däremot har jag givetvis bättre dagar, när värken inte är lika intensiv. Eller när det bara är ett av smärtområdena som värker.
Likväl har jag sämre dagar. När smärtan är högre och mer intensiv. När fler smärtområden värker.
Sen har jag även riktigt dåliga dagar. Dagar då jag inte ens vill kliva upp ur sängen. Dagar som jag vaknar med en smärta på 8-9 (på en skala 1-10). Då har jag riktigt ont redan när jag vaknar och vet att det inte krävs just någonting alls för att knuffa mig över 10-strecket.
''Det finns dom som har det värre'' har jag hört några gånger.
Ja, det finns det. Det är jag högst medveten om och jag lider med dom, det gör jag verkligen.
Men det lindrar inte min smärta något. Det påverkar inte hur jag mår.
Det finns dom som har det värre ja. Men betyder det verkligen per automatik att jag har det BRA? Nej.
Likväl finns det dom som har det bättre. Betyder det per automatik att jag har det JÄTTEDÅLIGT? Nej.
Nej. Det ena kan inte alltid ställas i relation till det andra.
Jag har det väldigt mycket värre och sämre än jag hade innan olyckan.
Men jag har det samtidigt väldigt mycket bättre än hur illa jag hade kunnat ha det om olyckan hade gett andra konsekvenser och/eller skador.
Jag är oerhört tacksam att jag inte blev värre skadad, att jag ''bara'' fick en whiplashskada. Jag är oerhört tacksam att jag lever,ja.
Men bra? Nej, det kan jag inte påstå att jag tycker att jag har det - inte ens en av dom bättre dagarna.
En ängel.
Dagarna fortsatte rulla på, precis som dom gjort. Den ena smärttoppen avlöste den andra och så började allt om igen dagen efter.
Vid det här laget så fungerade sedan några veckor varken alvedon eller diklofenak som smärtlindring längre och jag visste verkligen inte vad jag skulle ta mig till. Kunde inte begripa hur jag skulle kunna leva med den här skadan, ha den här värken men ändå kunna leva,jobba och ta hand om min son - utan att få någon form av hjälp eller smärtstillande.
Den 18 oktober fick jag nog igen. Detta efter dagliga, konstanta och extrema smärttoppar sedan besöket på VC den 12e. Så jag ringde vårdcentralen igen.
Berättade att jag var med i en trafikolycka den 30 augusti och har kvarstående besvär, att jag var hos dom på VC den 12e men känner inte att jag fick just någon hjälp och att jag nu ville träffa en ny läkare. Jag bad då att få komma till en svensktalade läkare. Säkerligen inte helt politiskt korrekt att fråga det så, rakt ut - men jag kände mig tvungen efter förra besöket hos dom.
Det handlade inte alls om att jag på något sätt skulle vara rasist, det handlade om att jag ville träffa en läkare som jag kunde prata med, som jag förstod och som framförallt förstod mig.
Fick tid samma dag och fick träffa en äldre kvinna, som jag till en början uppfattade som både snorkig,ignorant och osympatisk. Denna uppfattning ändrades dock relativt fort.
Hon frågade frågor, jag svarade. Alltså precis samma sak som dom tidigare två läkarna jag träffat hade gjort.
Men sen gjorde hon något som ingen av dessa två tidigare läkare hade gjort.
Hon undersökte mig. Ordentligt.
Hon tittade på nacken. Hon klämde och kände, hela tiden försiktigt och hon var även väldigt nogrann med att jag skulle säga ifrån om det gjorde för ont. Hon tittade hur jag rörde nacken, eller ja, hela överkroppen egentligen - även detta under principen att jag inte skulle göra mer än jag klarade av utan att få för ont.
Efter undersökningen tittade hon på mig med en blick som jag bara kan beskriva som en ängels och sa: Det här är en whiplashskada. Så jag kommer att sjukskriva dig helt f.r.o.m idag och jag kommer skicka en remiss till Whiplashteamet på Danderyds Sjukhus.
Hon uppmanade även mig att själv ta kontakt med Whiplashteamet och lyssna vad jag kunde tänka på redan nu och meddela att hon skulle skicka remissen.
Jag hade aldrig hört talas om Whiplashteamet, men kunde döma av namnet att dom har koll på det här med just whiplashskador. Samtidigt som det kändes läskigt att återigen få höra att det var en whiplashskada, så kände jag samtidigt ett lugn som jag tidigare inte känt. Det är en whiplashskada,ja. Men det finns hjälp att få.
Även denna gång lämnade jag en vårdinrättning utan att ha fått medicinsk smärtlindring.
Men skillnaden denna gång, från dem tidigare, var att nu lämnade jag vårdinrättningen med känslan att jag hade fått hjälp. Jag lämnade med känslan att det är inte kört. Det är inte så här jag ska behöva må, jag ska inte behöva ha så här ont.
För första gången sedan olyckan kände jag att jag hade blivit tagen på allvar av en läkare.
För första gången sedan olyckan kände jag att det fanns ett ljus i tunneln.
Vid det här laget så fungerade sedan några veckor varken alvedon eller diklofenak som smärtlindring längre och jag visste verkligen inte vad jag skulle ta mig till. Kunde inte begripa hur jag skulle kunna leva med den här skadan, ha den här värken men ändå kunna leva,jobba och ta hand om min son - utan att få någon form av hjälp eller smärtstillande.
Den 18 oktober fick jag nog igen. Detta efter dagliga, konstanta och extrema smärttoppar sedan besöket på VC den 12e. Så jag ringde vårdcentralen igen.
Berättade att jag var med i en trafikolycka den 30 augusti och har kvarstående besvär, att jag var hos dom på VC den 12e men känner inte att jag fick just någon hjälp och att jag nu ville träffa en ny läkare. Jag bad då att få komma till en svensktalade läkare. Säkerligen inte helt politiskt korrekt att fråga det så, rakt ut - men jag kände mig tvungen efter förra besöket hos dom.
Det handlade inte alls om att jag på något sätt skulle vara rasist, det handlade om att jag ville träffa en läkare som jag kunde prata med, som jag förstod och som framförallt förstod mig.
Fick tid samma dag och fick träffa en äldre kvinna, som jag till en början uppfattade som både snorkig,ignorant och osympatisk. Denna uppfattning ändrades dock relativt fort.
Hon frågade frågor, jag svarade. Alltså precis samma sak som dom tidigare två läkarna jag träffat hade gjort.
Men sen gjorde hon något som ingen av dessa två tidigare läkare hade gjort.
Hon undersökte mig. Ordentligt.
Hon tittade på nacken. Hon klämde och kände, hela tiden försiktigt och hon var även väldigt nogrann med att jag skulle säga ifrån om det gjorde för ont. Hon tittade hur jag rörde nacken, eller ja, hela överkroppen egentligen - även detta under principen att jag inte skulle göra mer än jag klarade av utan att få för ont.
Efter undersökningen tittade hon på mig med en blick som jag bara kan beskriva som en ängels och sa: Det här är en whiplashskada. Så jag kommer att sjukskriva dig helt f.r.o.m idag och jag kommer skicka en remiss till Whiplashteamet på Danderyds Sjukhus.
Hon uppmanade även mig att själv ta kontakt med Whiplashteamet och lyssna vad jag kunde tänka på redan nu och meddela att hon skulle skicka remissen.
Jag hade aldrig hört talas om Whiplashteamet, men kunde döma av namnet att dom har koll på det här med just whiplashskador. Samtidigt som det kändes läskigt att återigen få höra att det var en whiplashskada, så kände jag samtidigt ett lugn som jag tidigare inte känt. Det är en whiplashskada,ja. Men det finns hjälp att få.
Även denna gång lämnade jag en vårdinrättning utan att ha fått medicinsk smärtlindring.
Men skillnaden denna gång, från dem tidigare, var att nu lämnade jag vårdinrättningen med känslan att jag hade fått hjälp. Jag lämnade med känslan att det är inte kört. Det är inte så här jag ska behöva må, jag ska inte behöva ha så här ont.
För första gången sedan olyckan kände jag att jag hade blivit tagen på allvar av en läkare.
För första gången sedan olyckan kände jag att det fanns ett ljus i tunneln.
Life goes on?
Eftersom jag inte fick någon vidare hjälp när jag var inne på närakuten, övertalade jag mig själv att det här skulle gå över, att det bara var att bita ihop. Att det inte var någon fara. Hade jag behövt hjälp för att klara smärtorna och livet överlag, så hade jag fått det på akuten. Så gick mitt resonemang, även fast jag innerst inne var rädd för att det faktiskt skulle vara en whiplashskada jag hade fått. Men om sjukvården (i detta fall en läkare på närakuten) inte ansåg att det var så farligt, så borde ju inte jag heller göra det.
Jag fortsatte på samma vis som jag gjort ditills, dvs knapra maxdosen av både alvedon och diklofenak för att klara av dagarna. Jag jobbade så mycket jag bara klarade av, men det blev trots det väldigt mycket mindre timmar i september jämfört med augusti. Augusti blev det 203 timmar och i september blev det bara 126. Jag klarade inte mer, hur mycket jag än försökte bita ihop och förneka att jag hade ont.
I början av oktober blev det värre. Den dagliga värken som jag på något sätt ändå hade vant mig vid, blev mer smärtsam och jag upplevde dagligen smärttoppar som tog luften ur mig.
Jag besökte regelbundet en kiropraktor, vilket lindrade värken en del. För stunden i alla fall. På sin höjd för dagen, nästa morgon var det samma visa igen.
Den 12e oktober tog jag kontakt med vårdcentralen, då jag kände att det här går inte längre. Då hade jag veckan innan gått hem från jobbet tidigare varje dag, för att smärtan blev för stark. Jag klarade alltså inte längre av att arbeta, ens med alvedon och diklofenak. Då insåg jag att det här inte bara kommer försvinna av sig själv, jag måste få hjälp. Att jag erkände det för mig själv och faktiskt ringde vårdcentralen, var rätt knäckande för mig. Jag fullkomligen hatar att be om hjälp, oavsett vad det gäller. Jag vill klara mig själv, jag vill kunna ta vara på mig själv. Så att jag faktiskt inte klarade mig själv och inte kunde ta vara på mig själv, var tungt.
Jag fick tid samma dag och för en liten stund tändes en gnutta hopp. Dom förstod att jag hade ont, att jag inte klarade detta längre. Jag skulle få hjälp.
Även denna gång hade jag fel.
Läkaren ställde frågor, som jag besvarade så gott jag kunde. Men ett stort problem som rätt fort uppstod var att han inte talade ordentlig svenska. Jag säger inte att han enbart därför är en dålig läkare, han har säkert tillräcklig kunskap för att ha det yrke han har. MEN. Jag förstod inte honom och han förstod verkligen inte mig. (Han har t.ex. skrivit i journalanteckningen att: ''Pat blev utsatt för en bilolycka den 30 aug i år. Pat körde en lastbil, en personbil har krockat med hennes bil framifrån.'' Han förstod alltså inte ens hur olyckan hade gått till, trots att jag berättade.)
Han skulle skicka remiss till Magnetröntgen samt skelningsmottagningen (eftersom jag efter olyckan började skela väldigt mycket, samt fick betydligt sämre syn). Det var väl den hjälpen jag fick.
Jag förklarade att smärtan hindrar mig från att både jobba och ta hand om min son. Som svar på det rekommenderade han mig att börja använda Voltaren Gel. Detta skulle, vad jag förstod, fungera som smärtlindring. Ser inte hur en gel ska lindra såna extrema smärtor som jag hade och definitivt inte hur den ska lindra huvudvärken.
Och jag berättade att jag inte kan jobba och frågade om sjukskrivning, trots att det tog emot eftersom jag VILLE jobba. Men jag klarade inte av det. Som svar på det sa han (och nu citerar jag journalanteckningen): ''Pat är timanställd, uppger att hon har minskat sitt jobb efter olyckan pga smärtor som hon får. Undrar om hon kan bli sjukskriven. Pat informeras att vi inte hinner prata om detta idag. Får boka ny tid.''
Han avslutade besöket med att, samtidigt som han förste ut mig ur rummet, säga att: Jaa, tet her är whiplashskadannn ty har.
Av allt han sa under hela besöket, var det den meningen jag bäst förstod vad det var han sa.
Återigen lämnade jag en vårdinrättning med ordet whiplashskada ekandes i huvudet och utan att ha fått någon vidare hjälp vad gällde varken smärtlindring eller sjukskrivning.
Återigen kände jag att vården ryckte på axlarna åt mig, mina besvär och min smärta.
Återigen fick jag känslan att det här är något jag helt enkelt måste lära mig att leva med, jag ska ha så här ont och må som jag gör. Det är bara så det är.
Deal with it, life goes on.
Jag fortsatte på samma vis som jag gjort ditills, dvs knapra maxdosen av både alvedon och diklofenak för att klara av dagarna. Jag jobbade så mycket jag bara klarade av, men det blev trots det väldigt mycket mindre timmar i september jämfört med augusti. Augusti blev det 203 timmar och i september blev det bara 126. Jag klarade inte mer, hur mycket jag än försökte bita ihop och förneka att jag hade ont.
I början av oktober blev det värre. Den dagliga värken som jag på något sätt ändå hade vant mig vid, blev mer smärtsam och jag upplevde dagligen smärttoppar som tog luften ur mig.
Jag besökte regelbundet en kiropraktor, vilket lindrade värken en del. För stunden i alla fall. På sin höjd för dagen, nästa morgon var det samma visa igen.
Den 12e oktober tog jag kontakt med vårdcentralen, då jag kände att det här går inte längre. Då hade jag veckan innan gått hem från jobbet tidigare varje dag, för att smärtan blev för stark. Jag klarade alltså inte längre av att arbeta, ens med alvedon och diklofenak. Då insåg jag att det här inte bara kommer försvinna av sig själv, jag måste få hjälp. Att jag erkände det för mig själv och faktiskt ringde vårdcentralen, var rätt knäckande för mig. Jag fullkomligen hatar att be om hjälp, oavsett vad det gäller. Jag vill klara mig själv, jag vill kunna ta vara på mig själv. Så att jag faktiskt inte klarade mig själv och inte kunde ta vara på mig själv, var tungt.
Jag fick tid samma dag och för en liten stund tändes en gnutta hopp. Dom förstod att jag hade ont, att jag inte klarade detta längre. Jag skulle få hjälp.
Även denna gång hade jag fel.
Läkaren ställde frågor, som jag besvarade så gott jag kunde. Men ett stort problem som rätt fort uppstod var att han inte talade ordentlig svenska. Jag säger inte att han enbart därför är en dålig läkare, han har säkert tillräcklig kunskap för att ha det yrke han har. MEN. Jag förstod inte honom och han förstod verkligen inte mig. (Han har t.ex. skrivit i journalanteckningen att: ''Pat blev utsatt för en bilolycka den 30 aug i år. Pat körde en lastbil, en personbil har krockat med hennes bil framifrån.'' Han förstod alltså inte ens hur olyckan hade gått till, trots att jag berättade.)
Han skulle skicka remiss till Magnetröntgen samt skelningsmottagningen (eftersom jag efter olyckan började skela väldigt mycket, samt fick betydligt sämre syn). Det var väl den hjälpen jag fick.
Jag förklarade att smärtan hindrar mig från att både jobba och ta hand om min son. Som svar på det rekommenderade han mig att börja använda Voltaren Gel. Detta skulle, vad jag förstod, fungera som smärtlindring. Ser inte hur en gel ska lindra såna extrema smärtor som jag hade och definitivt inte hur den ska lindra huvudvärken.
Och jag berättade att jag inte kan jobba och frågade om sjukskrivning, trots att det tog emot eftersom jag VILLE jobba. Men jag klarade inte av det. Som svar på det sa han (och nu citerar jag journalanteckningen): ''Pat är timanställd, uppger att hon har minskat sitt jobb efter olyckan pga smärtor som hon får. Undrar om hon kan bli sjukskriven. Pat informeras att vi inte hinner prata om detta idag. Får boka ny tid.''
Han avslutade besöket med att, samtidigt som han förste ut mig ur rummet, säga att: Jaa, tet her är whiplashskadannn ty har.
Av allt han sa under hela besöket, var det den meningen jag bäst förstod vad det var han sa.
Återigen lämnade jag en vårdinrättning med ordet whiplashskada ekandes i huvudet och utan att ha fått någon vidare hjälp vad gällde varken smärtlindring eller sjukskrivning.
Återigen kände jag att vården ryckte på axlarna åt mig, mina besvär och min smärta.
Återigen fick jag känslan att det här är något jag helt enkelt måste lära mig att leva med, jag ska ha så här ont och må som jag gör. Det är bara så det är.
Deal with it, life goes on.
Tillbaka till vardagen
Efter vistelsen i Småland var det tillbaka till verkligheten, till vardagen.
Jag knaprade alvedon och diklofenak mot värken, vilket fungerade hyffsat till en början, det gav en diskret smärtlindring i alla fall.
Stelheten i nacken släppte mer och mer för varje dag och jag återfick min rörlighet. Men smärtan gjorde sig ständigt påmind, var som en konstant molande värk. Absolut inte någon jättesmärta, men definitivt märkbar.
Men jag bet ihop.
Jag jobbade så mycket jag kunde, tog maxdosen av både alvedon och diklofenak för att överleva dagarna med fullt ös på jobbet och även på hemmaplan med Jonathan och allt runtikring (Laga mat, tvätta, duscha Jonathan osv osv, listan kan göras lång.)
Onsdag den 7/9 jobbade jag kväll och var med om min första 'smärt-topp', vilket helt ärligt skrämde skiten ur mig. Jag var fortfarande övertygad om att jag hade klarat mig, att denna smärta jag hade haft dittills plötsligt skulle ge med sig, så detta plötsliga anfall av extrem smärta var jag långt ifrån beredd på.
Det var extrem smärta i nacken, bakre skallbenet (som möter nackkotorna), bröstryggen och outhärdlig huvudvärk. Fick yrsel samt domningar/stickningar i höger arm ner i lill- och ringfingret. Allt på en gång och jag visste inte vad det var för fel. Jag hade inte en blekaste aning att detta skulle upprepas dagligen inom en snar framtid.
Jag jobbade på passet ut och bestämde mig för att åka in till (när)akuten på morgonen istället för direkt när jag slutade (kl 00), eftersom jag skulle börja jobba kl 11 på torsdagen så skulle jag hinna åka in efter att jag lämnat Jonathan i skolan och förmodligen hinna i tid till jobbet också.
Sagt och gjort, jag åkte hem och la mig, fick väl någon timmes sömn totalt.
Morgonen kom och jag åkte in, förklarade situationen lite snabbt och fick sätta mig ner och vänta.
Efter bara några minuter fick jag träffa en läkare.
Han tittade stressat på mig och frågade ut mig, jag svarade på frågorna och fick berätta jättesnabbt om olyckan.
Han kollade blodtrycket och kastade ett öga på knölen jag hade fått på halsen, klämde lite och så satte han sig sedan igen.
Han tittade på mig och sa att han inte vet vad knölen var för något men förmodligen en mjukdel. Och angående huvudvärken, smärta i nacke och bröstrygg, yrsel, illamående och domningarna/stickningarna sa han: tdetta är symptom som är helt vanliga efter en olycka, det behöver inte vara någon fara. Och så la han till, med en axelryckning: ''Men det finns en stor risk att det är en whiplashskada du fått''.
Med dom orden föste han mig stressat ut ur rummet, för att kunna ta emot nästa patient antar jag.
Och som avslutande mening uppmanade han mig att uppsöka Vårdcentral istället.
Ordet whiplashskada var för mig ett väldigt laddat ord, så det faktum att han ens sa ORDET var en käftsmäll. Och sättet han sa det på var slaget i magen som fick luften att gå ur mig totalt.
Jag vet inte för vilken gång i ordningen sen olyckan, men återigen blev jag rädd. Livrädd.
Whiplashskada? Va?
Jag skulle ju bli helt återställd, jag hade ju inte skadats och fått bestående men i olyckan?
Allt skulle ju bli bra?
Jag vet inte för vilken gång i ordningen sen olyckan, men återigen hade jag fel. Jättefel.
Jag knaprade alvedon och diklofenak mot värken, vilket fungerade hyffsat till en början, det gav en diskret smärtlindring i alla fall.
Stelheten i nacken släppte mer och mer för varje dag och jag återfick min rörlighet. Men smärtan gjorde sig ständigt påmind, var som en konstant molande värk. Absolut inte någon jättesmärta, men definitivt märkbar.
Men jag bet ihop.
Jag jobbade så mycket jag kunde, tog maxdosen av både alvedon och diklofenak för att överleva dagarna med fullt ös på jobbet och även på hemmaplan med Jonathan och allt runtikring (Laga mat, tvätta, duscha Jonathan osv osv, listan kan göras lång.)
Onsdag den 7/9 jobbade jag kväll och var med om min första 'smärt-topp', vilket helt ärligt skrämde skiten ur mig. Jag var fortfarande övertygad om att jag hade klarat mig, att denna smärta jag hade haft dittills plötsligt skulle ge med sig, så detta plötsliga anfall av extrem smärta var jag långt ifrån beredd på.
Det var extrem smärta i nacken, bakre skallbenet (som möter nackkotorna), bröstryggen och outhärdlig huvudvärk. Fick yrsel samt domningar/stickningar i höger arm ner i lill- och ringfingret. Allt på en gång och jag visste inte vad det var för fel. Jag hade inte en blekaste aning att detta skulle upprepas dagligen inom en snar framtid.
Jag jobbade på passet ut och bestämde mig för att åka in till (när)akuten på morgonen istället för direkt när jag slutade (kl 00), eftersom jag skulle börja jobba kl 11 på torsdagen så skulle jag hinna åka in efter att jag lämnat Jonathan i skolan och förmodligen hinna i tid till jobbet också.
Sagt och gjort, jag åkte hem och la mig, fick väl någon timmes sömn totalt.
Morgonen kom och jag åkte in, förklarade situationen lite snabbt och fick sätta mig ner och vänta.
Efter bara några minuter fick jag träffa en läkare.
Han tittade stressat på mig och frågade ut mig, jag svarade på frågorna och fick berätta jättesnabbt om olyckan.
Han kollade blodtrycket och kastade ett öga på knölen jag hade fått på halsen, klämde lite och så satte han sig sedan igen.
Han tittade på mig och sa att han inte vet vad knölen var för något men förmodligen en mjukdel. Och angående huvudvärken, smärta i nacke och bröstrygg, yrsel, illamående och domningarna/stickningarna sa han: tdetta är symptom som är helt vanliga efter en olycka, det behöver inte vara någon fara. Och så la han till, med en axelryckning: ''Men det finns en stor risk att det är en whiplashskada du fått''.
Med dom orden föste han mig stressat ut ur rummet, för att kunna ta emot nästa patient antar jag.
Och som avslutande mening uppmanade han mig att uppsöka Vårdcentral istället.
Ordet whiplashskada var för mig ett väldigt laddat ord, så det faktum att han ens sa ORDET var en käftsmäll. Och sättet han sa det på var slaget i magen som fick luften att gå ur mig totalt.
Jag vet inte för vilken gång i ordningen sen olyckan, men återigen blev jag rädd. Livrädd.
Whiplashskada? Va?
Jag skulle ju bli helt återställd, jag hade ju inte skadats och fått bestående men i olyckan?
Allt skulle ju bli bra?
Jag vet inte för vilken gång i ordningen sen olyckan, men återigen hade jag fel. Jättefel.
Destination Småland.
På kvällen (olycksdagen) pratade jag med en god vän, T, om olyckan. Han var nyfiken på hur jag mådde och hur det gick till osv. Vi pratade lite och kom in på Småland, att jag inte visste hur jag skulle lösa det. Hur jag skulle komma ner för att hälsa på syrran på fredagen. T erbjöd mig att få låna hans bil och faan vad jag blev glad. Inte enbart för att jag faktiskt visst skulle få träffa syrran. Inte enbart för att jag skulle få träffa Oskar. Men för att han valde att lita på mig, att låna ut sin bil till mig, trots det som hade hänt några timmar tidigare. Han visste iofs precis hur det gick till och att jag inte var vållande, MEN jag tycker ändå det var enormt stort och visade en enorm tillit att jag skulle få låna hans bil. Jag är honom evigt tacksam för det.
På torsdagen åkte jag till T för att hämta bilen och skulle då alltså köra bil för första gången sedan olyckan. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag INTE var nervös. Jag skulle ljuga om jag påstod att det inte var jobbigt. Men samtidigt blev jag så jävla stolt över mig själv. Jag vågade. Det sägs ju att om man ramlar av hästen ska man upp på ryggen igen. Jag hade krockat så självklart skulle jag sätta mig bakom ratten igen!
På vägen hem passerade jag olycksplatsen. Jag hade kunnat ta andra vägar (omvägar) för att undvika det, men kände att jag behövde köra där. Jag bestämde mig för att inte vara rädd. Jag ska inte vara RÄDD när jag kör bil. Och olycksplatsen var på väg hem från jobbet, så där måste jag ju kunna köra!
Det knöt sig rätt duktigt i magen när jag närmade mig. Hjärtat slog snabbare och snabbare och jag kände återigen ett tryck i hela kroppen. Det var givetvis fruktansvärt jobbigt och jo, tårarna rann när jag hade passerat. Men jag gjorde det! Jag hade passerat platsen där allt förändrades, där allt gick fel. Jag klarade det. Och jag visste att det skulle bli lättare med tiden, det gällde bara att bearbeta det. Första steget är det jobbigaste.
Fredag den 2 september gjorde jag något som kanske inte alla hade gjort 3 dagar efter en olycka. Jag hoppade in i en bil och gav mig iväg på en 45 mil lång resa. Destination: Småland.
Den resan var det värsta jag gjort, det var så fruktansvärt påfrestande både psykiskt och fysiskt. Jag satt ständigt på helspänn, vågade knappt köra om och var bara allmänt rädd. Stannade många gånger och tog långa rökpauser samtidigt som jag hörde av mig till mina nära för att meddela hur det gick osv.
Jag åkte från Sthlm runt 10 och var framme hos syrran runt 16.10. Första resan tog alltså lite mer än 6 timmar. (Det är en resa som idag tar 4 timmar!!)
Väl framme hos syster släppte allt adrenalin och jag kände mig kallsvettig,galet nervös, skakig. Hade utslag på armarna,i nacken och i hårbotten och det kliade som satan. När jag sen duschade tappade jag mer hår än jag nånsin gjort i hela mitt liv. Handduken som jag torkade håret med var full av hår och jag kunde dra handen genom håret och få hela handen full med hår.
Jag var både öm och stel i nacken men jag var helt säker på att det skulle gå över inom några dagar. Jag var bergsäker på att det bara var nackmusklerna som fått sig en kyss och behövde ''komma tillbaka'' igen, så skulle allt bli bra. Allt skulle bli som vanligt.
Jag fick träffa min kära syster igen, jag fick äntligen träffa Oskar, jag fick en helg i totalt lugn och jag fick en ordentlig chans att andas ut och slappna av. Guld värt.
Jag lämnade Småland på måndagen med en massa nya känslor i kroppen. Känslor jag, helt ärligt, inte hade räknat med. Jag lämnade Småland med ett oerhört lugn i kroppen, vistelsen där den helgen var verkligen som balsam för själen.
Jag återvände till Sthlm, lite lätt berusad på livet tack vare dom små fjärilarna som flög försiktigt i magen.
Jag var fortfarande öm och stel i nacken, huvudvärken var relativt normal men ändå konstant.
Men jag var helt säker på att det bara var musklerna som behövde återhämta sig. Jag var helt säker på att allt skulle bli som vanligt snart igen. Jag var övertygad om att jag hade klarat mig helt utan bestående men efter olyckan.
Jag hade fel. Oerhört-jävla-jätte-fel. Inget är som vanligt.
Jag återvände till Sthlm, lite lätt berusad på livet tack vare dom små fjärilarna som flög försiktigt i magen.
Jag var fortfarande öm och stel i nacken, huvudvärken var relativt normal men ändå konstant.
Men jag var helt säker på att det bara var musklerna som behövde återhämta sig. Jag var helt säker på att allt skulle bli som vanligt snart igen. Jag var övertygad om att jag hade klarat mig helt utan bestående men efter olyckan.
Jag hade fel. Oerhört-jävla-jätte-fel. Inget är som vanligt.
Pärlan.
Första natten var hemsk. Jag hade svårt att slappna av, komma till ro och somna. Vaknade upprepade gånger med tårarna rinnandes längs kinderna och hjärtat i halsgropen. Olyckan upprepades så fort jag hade lyckats somna om igen, de flesta gångerna var det olyckan så som den gick till i sin helhet. Men sen fanns det andra, som slutade på helt annorlunda sätt än verkligheten. Värsta var dom som slutade med begravning och jag såg mina nära och käras ansiktsuttryck och deras tårar längs kinderna.
När jag låg på akuten skickade jag sms till chefen och meddelade vad som hänt och skrev att jag förmodligen inte kommer och jobbar imorgon, men att jag kommer förbi och berättar vad som hände.
Dagen efter började med en massa samtal. Polisen, försäkringsbolaget - för att anmäla skada på bilen samt till min personskadeförsäkring och meddela om olyckan, samt hennes (hon som körde den blåa bilen) försäkringsbolag. Detta för att jag rätt omgående fick förklarat för mig av polisen att jag inte på något sätt var vållande till olyckan, jag var olyckligtvis bara på fel plats vid fel tillfälle.
Jag hade rannsakat olyckan i huvudet flera gånger om och försökt komma på hur jag hade kunnat göra annorlunda, hur jag hade kunnat undvika olyckan men hade bara kommit fram till att jag inte gjort något fel och därmed inte kunnat ha gjort rätt för att på så sätt sluppit olyckan. Och även om jag inte någonstans egentligen trodde mig vara vållande till olyckan så var det väldigt skönt att höra polisen säga det, det var en lättnad.
Av polisen fick jag även veta till vilken skrot min bil hade blivit bärgad. Min goda vän Tina ställde upp och körde mig, först till jobbet så jag fick prata med chefen och 'ta ledigt' några dagar till, eftersom jag hade ont i nacken (musklerna) och kände att det bästa nog vore att inte överanstränga mig för mycket just därför.
Sen vidare till skroten.
Killen på skroten följde med bort till gården där bilen stod. Vi började tömma bilen och jag kände bara hur sorgen växte för varje minut. Jag tömde min älskade bil, jag skulle aldrig mer få köra den, jag skulle inte få laga den. Jag skulle tömma den, för att sen aldrig mer få se den. Sjukt barnsligt egentligen, det var för fan bara en bil. En rätt skruttig sådan också, det var inget vrålåk direkt. Men det var MIN bil.
Exakt två veckor innan olyckan hade jag hämtat bilen från verkstan. Byte av koppling, då den hastigt och lustigt rasade veckan innan. När jag hämtat bilen och betalat alldeles för mycket pengar sa jag till mamma att: Visst det kostade jävla mycket, men den här kopplingen kommer hålla resten av bilens livslängd :).
Jag hade ju helt klart rätt, men jag varken trodde eller hoppades bilens livslängd skulle ta slut två veckor senare. Surt som fan.
När bilen sen var tömd kände jag hur tårarna var på väg. Tröck bort dom och frågade killen om jag fick ta några foton, som minnen lixom. Det var inga problem. Jag knäppte några kort, när jag egentligen bara ville kasta mig på motorhuven och krama om bilen och aldrig släppa taget. Barnsligt sentimental, men det var min Pärla.
Min fina dekal på bakrutan blev också förevigad...
Min fina Pärla...
När jag låg på akuten skickade jag sms till chefen och meddelade vad som hänt och skrev att jag förmodligen inte kommer och jobbar imorgon, men att jag kommer förbi och berättar vad som hände.
Dagen efter började med en massa samtal. Polisen, försäkringsbolaget - för att anmäla skada på bilen samt till min personskadeförsäkring och meddela om olyckan, samt hennes (hon som körde den blåa bilen) försäkringsbolag. Detta för att jag rätt omgående fick förklarat för mig av polisen att jag inte på något sätt var vållande till olyckan, jag var olyckligtvis bara på fel plats vid fel tillfälle.
Jag hade rannsakat olyckan i huvudet flera gånger om och försökt komma på hur jag hade kunnat göra annorlunda, hur jag hade kunnat undvika olyckan men hade bara kommit fram till att jag inte gjort något fel och därmed inte kunnat ha gjort rätt för att på så sätt sluppit olyckan. Och även om jag inte någonstans egentligen trodde mig vara vållande till olyckan så var det väldigt skönt att höra polisen säga det, det var en lättnad.
Av polisen fick jag även veta till vilken skrot min bil hade blivit bärgad. Min goda vän Tina ställde upp och körde mig, först till jobbet så jag fick prata med chefen och 'ta ledigt' några dagar till, eftersom jag hade ont i nacken (musklerna) och kände att det bästa nog vore att inte överanstränga mig för mycket just därför.
Sen vidare till skroten.
Killen på skroten följde med bort till gården där bilen stod. Vi började tömma bilen och jag kände bara hur sorgen växte för varje minut. Jag tömde min älskade bil, jag skulle aldrig mer få köra den, jag skulle inte få laga den. Jag skulle tömma den, för att sen aldrig mer få se den. Sjukt barnsligt egentligen, det var för fan bara en bil. En rätt skruttig sådan också, det var inget vrålåk direkt. Men det var MIN bil.
Exakt två veckor innan olyckan hade jag hämtat bilen från verkstan. Byte av koppling, då den hastigt och lustigt rasade veckan innan. När jag hämtat bilen och betalat alldeles för mycket pengar sa jag till mamma att: Visst det kostade jävla mycket, men den här kopplingen kommer hålla resten av bilens livslängd :).
Jag hade ju helt klart rätt, men jag varken trodde eller hoppades bilens livslängd skulle ta slut två veckor senare. Surt som fan.
När bilen sen var tömd kände jag hur tårarna var på väg. Tröck bort dom och frågade killen om jag fick ta några foton, som minnen lixom. Det var inga problem. Jag knäppte några kort, när jag egentligen bara ville kasta mig på motorhuven och krama om bilen och aldrig släppa taget. Barnsligt sentimental, men det var min Pärla.
Min fina dekal på bakrutan blev också förevigad...
Min fina Pärla...
Vinnare?
Röntgen visade ingenting. Jag fick alvedon och diklofenak utskrivet, för smärtlindring. Jag fick åka med Tina hem, via skolan för att hämta upp Jonathan eftersom jag och Thomas på akuten bestämde att det var bäst så ändå, för att inte oroa Jonathan i onödan.
Kvällen var omtumlande. Upprepa ett antal gånger vad det var som hände, eftersom det var flera som var oroliga och ville veta hur jag mådde osv.
När jag sen lagt Jonathan, pratat slut på batteriet på mobilen, svarat på inlägg och kommentarer på facebook - då började det sjunka in. Då först insåg jag vad det var som hade hänt.
Då först insåg jag hur annorlunda allt hade kunnat slutat.
Då först insåg jag att jag skulle vara tacksam över att jag ens levde.
Det finns en hel massa ''tänk om'' inblandade i alla tankar och känslor efter olyckan.
Tänk om jag hade fortsatt jobba istället. Tänk om jag hade kissat innan jag åkte från jobbet. Tänk om jag inte hade bestämt mig för att köra om lastbilen. Tänk om jag hade kört snabbare. Tänk om jag hade kört långsammare.
Tänk om jag inte hade varit på fel plats vid helt fel tillfälle.
Det faktum att jag var på fel plats vid fel tillfälle gick inte att ändra på. Men då kom andra ''tänk om'' in i bilden.
Tänk om jag hade skadat mig, riktigt riktigt allvarligt. Tänk om jag hade blivit rörelsehindrad.
Tänk om jag hade dött. Tänk om Jonathan hade fått växa upp utan sin mamma.
En del av mig kände det lite som att jag hade lyckats lura döden. Spelat schack med döden och vunnit.
Jag var millisekunder och millimeter från att förlora, men jag vann. Trots att jag befunnit mig på fel plats vid fel tillfälle, insåg jag att jag faktiskt dessutom hade befunnit mig på precis rätt plats vid rätt tillfälle, SAMTIDIGT.
När alla dessa känslor och tankar rusade runt i kroppen likt ett rus, kände jag mig som en vinnare. Jag hade vunnit.
Jag har aldrig varit och känt mig så kåt på livet som precis just då.
Men likt alla andra euforiska känslor var även dessa övergående.
Acceptera.. Väntan
När dom var klara med traumaundersökningen försvann dom flesta, men några var kvar i rummet. Fick förklarat för mig att vi inväntade röntgen och att nackkragen skulle vara kvar tills dess att svaret på röntgen kommit.
Då blev jag rädd igen. Röntgen? Vad är det för fel? Vad misstänker dom? Rädslan och oron spelade ett spel med mig och mina nerver och just då, i den stunden, kände jag mig för första gången helt maktlös. Ovetandes. Osäker. Livrädd.
Så länge jag inte tänkte på bilen lyckades jag hålla tårarna borta. Jag försökte skämta och skratta med personalen där, men olyckan spelades upp i huvudet hela tiden. Bilden av min bil satt som tatuerad på hornhinnan. Min älskade bil.
Dörren öppnades och jag hörde två bekanta röster och då brast det igen. Mamma och Tina kom in i rummet. Jag försökte bita ihop och lyckades kanske, jag vet inte. Det är lite suddigt måste jag säga.
Men minns att hjärtat bubblade över av kärlek. Kärlek till min älskade vän Tina. Hon åkte från jobbet några minuter efter att vi smsat om olyckan, till akuten. Hon kom in 20 minuter innan jag kom in med ambulansen och under den tiden letade hon efter mig och försökte få svar på om jag kommit in ens, sen sprang hon och letade rätt på mamma.
Jag finner än idag inga ord som kan beskriva mina känslor för henne och hur mycket hennes agerande denna dagen (och ja, hon överlag) betyder för mig. Min älskade bästaste bästa vän.
Och mamma då. Jag minns att jag kände mig liten och rädd. Ville bara komma ur nackkragen, ner från britsen och krypa ner i hennes famn, att hon skulle hålla om mig och trösta mig. Viska i mitt öra att allt skulle bli bra.
Jag ville vara en liten flicka i mammas famn. Mamma är alltid mamma, finns ingen som är så bra på att trösta som en mamma.
Jag grät och var förtvivlad över bilen, men både mamma och Tina tyckte att jag var viktigare.
Men jag kunde inte tänka på annat än bilen.
Kom på att även om jag får åka hem inom några timmar, så kanske jag inte är i direkt toppenskick för att hämta Jonathan i skolan, så jag bad Tina ringa Thomas och förklara vad som hänt samt att säga åt honom att hämta Jonathan i skolan. Sagt och gjort, det gjorde hon och det var inga problem.
Efter ett tag ringde mammas telefon och jag förstod rätt omgående att det var Millan. Mamma svarade och sa någonting, sen minns jag att hon sa: ''Men du kan få prata med henne själv istället'' och kom med telefonen till mig.
Det var en utmaning som hette duga. Millan grät hysteriskt och var jätteorolig. Jag var rädd, men kände ändå att jag måste lugna henne, eftersom jag mådde betydligt bättre än hon föreställt sig. Fullt förståeligt med tanke på den informationen hon fick. Att hon dessutom satt ensam i Ramnäs - 46 mil bort - underlättade nog inte hennes oro och hysteri.
Hon hade fått ett samtal av Thomas tjej, med orden: Angelica har varit med i en allvarlig trafikolycka och ligger på akuten. Klart hon fick panik.
Väntan på röntgen var olidlig. Tina satt vid min sida hela tiden och pratade och skrattade med mig. Hon lugnade mig ordentligt, vet inte hur jag skulle ha mått om hon inte funnits där.
Jag var som sagt kissnödig redan innan jag åkte från jobbet och vid det här laget var det outhärdligt.
Smycken och sånt plockades bort inför röntgen och jag var tydlig med att tungpiercingen ville jag ta ut när jag rullades till röntgen för att sedan få sätta i den direkt efter, eftersom det växer ihop så fort. Och jag tyckte det räckte med att jag förlorat bilen den dagen, ville inte förlora hålet i tungan också. Liten grej kanske, men för mig var det mycket viktigt.
Här hade jag fortfarande inte förstått vad det var som hade hänt, hur nära det var att det slutade väldigt mycket värre. Och framförallt hur tacksam jag skulle vara för att jag överhuvudtaget levde.
Jag var bara ledsen över bilen.
Det var först framåt kvällen som jag insåg hur nära det faktiskt var.
Acceptera.. Traumalarm
I början på färden försökte jag ringa mamma för att meddela vad som hänt och att jag var på väg in till akuten på Huddinge Sjukhus. Ville att hon skulle få reda på det av mig, höra min röst och förstå att jag inte var såpass skadad att jag inte kunde prata. Kunde bara tänka mig oron hon skulle känna om ambulanskillen hade ringt.
Hon svarade dock inte, eftersom hon var på lunch. Jag bestämde mig för att försöka ringa sen igen och då tacka nej om dom på akuten frågade om dom skulle ringa någon. Jag hade ingen aning om vad som redan pågick där borta på Huddinge Sjukhus.
Jag hade ingen aning om att Tina redan kommit dit. Visste inte att hon sprang runt som en yr höna för att hitta till avdelningen där mamma jobbar. Visste inte att hon frågade alla och ingen och tillslut fick veta vart hon skulle gå. Visste inte att hon blev sittandes i väntrummet på mammas jobb då mamma inte kopplade vilken Tina som sökte henne (hon trodde det var en patient och blev irriterad för att hon blev störd mitt i lunchen).
Jag har uppriktigt sagt inget minne om vart jag var när mamma ringde. Var jag kvar i ambulansen? Eller hade jag kommit in till akuten? Ingen aning. Jag vet bara att jag mellan tårarna fick fram ''jag har krockat'' sen antar jag att jag sa antingen att jag var på väg in till akuten, eller att jag var där. Minns att hon nämnde Tina, men jag kunde inte för mitt liv förstå vad hon pratade om, jag fattade inte att Tina var där.
Väl inne på akuten var jag med om den mest märkliga situationen jag någonsin varit med om. Det var på riktigt som i en film, eller som i Cityakuten. Massa folk, undersökningar, sladdar och ja gud vet allt. Det var en så surrealistisk upplevelse, för en stund där kändes det som att jag lämnade kroppen och satt uppe på ett skåp och tittade på. Det var så ogreppbart hela grejen. Dom klippte sönder arbetsskjortan, frågade miljoner frågor och jag fattade inte varför. Jag mådde ju bra. Jag blödde ju inte ens. Så varför så oroliga?
I efterhand vet jag nu att jag kom in som traumalarm, då är det ju full beredskap som gäller lixom. Allt ska kollas, alla ska vara vakna och alerta och finna varje liten skada eller åkomma. Det var en märklig situation eftersom jag inte ansåg mig själv vara skadad. Jag hade lite ont i nacken och kände mig stel, men tänkte att det är ju pga nackkragen.
Men skadad? Nej, det tyckte jag inte.
Jag blödde ju inte ens.
Acceptera...
... Fortsättning...
Jag var livrädd för vad jag skulle kunna tänkas få se om jag såg henne.
Det tog några sekunder innan jag faktiskt förstod vad det var som hade hänt. Jag hade krockat. Jag var med i en trafikolycka. Jag visste så mycket som att jag levde. Hörseln kom tillbaka och jag hörde återigen låten som spelades på stereon, jag hörde ljudet av min motor på tomgång (När jag bromsade, kopplade jag tydligen av ren reflex. Det var inget som jag hann tänka på, utan det insåg jag först när jag stod stilla och motorn fortfarande gick), jag hörde ljudet av bilarna som svepte förbi till vänster om mig, jag hörde ljudet av kön som bildades bakom mig.
Jag kände hur blodet rusade i kroppen, det kändes som att det forsade fram likt ett stormigt hav.
Jag hade lite ont i höger knä, vilket jag måste ha slagit i. Men i övrigt hade jag inte ont. Jag kollade armarna, dom var hela och det fanns inget blod. Benen satt kvar och var hela och rena. Tittade upp i backspegeln, huvudet var intakt och jag minns att jag tänkte: Vart är blodet då? För tanken som slog mig då var att man ''ska'' väl blöda när man krockat? I den sekunden trodde jag på riktigt att jag hade klarat mig, för jag kan ju inte vara skadad om jag inte blöder? Jag anade inte då hur fel jag hade.
Chock. Vilken jävla chock. Jag har aldrig föreställt mig hur jag skulle reagera eller vad jag skulle göra om jag krockade, jag misstänkte väl att det absolut skulle vara en chock. Men att jag skulle reagera som jag gjorde hade jag ingen aning om.
Jag vet att jag tänkte: ''Nej nej nej NEJ. Helvetes jävla skiiit.!'' när jag såg hur min motorhuv såg ut. Kunde bara föreställa mig hur fronten såg ut. Men visste att i det här skicket kunde jag inte köra bilen ner till Småland på fredagen. Det var min första tanke. Fan, jag kan inte åka ner till Småland. Fan jag får inte träffa varken syrran eller Oskar.
Nästa tanke var att jag ju faktiskt måste meddela Tina att jag inte kommer, eftersom hon visste att jag var på väg. Tänkte att måste skicka ett sms så hon inte blir orolig att det hänt något när jag inte dyker upp. Ironiskt med tanke på situationen jag befann mig i? Lite smått kanske.
Ungefär här, förvånande nog först här, började tårarna rinna. Jag var både arg och ledsen. Och enbart för att min bil var förstörd.
Det stannade folk på platsen innan ambulansen kom dit. Det kom en kille och började prata med mig, kollade puls osv. Han frågade hur jag mår och jag svarade irriterat: Jag mår bra, men faan kolla min bil!! Han svarade då med att jag inte skulle tänka på den nu, det viktiga var hur jag mådde. Minns att jag bet mig i tungan för att inte skrika på honom att vad är det du inte fattat?! JAG MÅR BRA, men min bil är ju för fan förstörd!
Ambulansen kom och en väldig massa människor var nu samlade på platsen. Ambulanskillen kom och pratade med mig, frågade hur jag mådde. Jag sa ungefär samma sak till honom som till den civila killen som jag pratat med en liten stund innan. Jag mår bra, har lite ont i knät, men jag mår bra. Men titta på min biiil!! Så fort jag nämnde bilen, sprutade tårarna bara ännu mer. Han upprepade samma sak som killen innan, att jag inte ska tänka på den nu och det viktiga är hur jag mår. Men jag tänkte enbart på bilen. Jag mådde ju bra. Jag blödde ju inte ens.
Jag fick på mig en nackkrage men tyckte det var bara onödigt egentligen, jag mådde ju bra. Han tog blodtryck och ställde tusen frågor, som jag irriterat svarade på. Efter ett tag frågade jag honom: Jaha, men kan jag åka nu eller? Han tittade på mig som att jag var fullkomligt dum i huvudet och svarade: eehm. nej. du har krockat i ca 80 km/h, du ska med ambulans in till akuten. Jag: jahaa. men jag måste ju få hem min bil också? Han: *återigen med en blick som skvallrade om hur korkad jag var* Ehm.. Den åker tyvärr på skroten.
Då brast det igen. Tårarna började spruta okontrollerbart. min bil skulle skrotas.
''Får jag kliva ut och ta en cigg iaf då?'' fick jag fram mellan tårarna. Men nej, det fick jag inte.
Jag bad honom göra mig en tjänst, samtidigt som jag tog upp telefonen. Han tänkte väl att jag ville att han skulle ringa någon, men icke. Jag gav honom telefonen och att döma av hans min hade han aldrig tidigare blivit tillbedd om att fotografera någons bil, i en sån här situation. Men det var det jag bad om. Han måste ju trott jag var helt tappad bakom en trapp. Vem ber om något sådant i det läget?
Jag var också panikslagen över GPSen som jag hade i handsfacket, som jag hade fått låna av min äldsta syster. Den GPSen jag hade lånat inför resan ner till Småland. Ville inte lämna den kvar i bilen, så där kom nästa udda förfrågning från min sida till den stackars ambulanskillen. Jag ville inte åka utan den. Han förklarade att jag kommer få åka och tömma bilen innan dom skrotar den, men jag ville ha den med mig NU så han tog snällt ut den från handsfacket och la den i min påse.
Efter mycket om och men plockade dom ut mig ur bilen, fortfarande med nackkragen. Dom placerade mig på en ryggbräda, spände fast mig och hade sig. Allt för att stabilisera ryggen för att inte förvärra någon eventuell skada på ryggraden. Då när jag låg där på båren, med solen i ögonen kom jag att tänka på solglasögonen. ''Jag måste ha mina solglasögon!!'' Denna stackars ambulanskille gick efter en suck eller två för att hämta dom, men kom tillbaka och visade att dom var trasiga, att ena glaset fattades.
Jag: men glaset måste ju ligga på golvet någonstans, dom går att laga om jag bara får glaset också!
Han: Vi får strunta i dom nu, du är viktigare och nu måste du få komma in till akuten. Jag har inte tid att leta efter glaset nu, vi måste komma iväg med dig nu.
In i ambulansen och iväg. Jag visste på ett ungefär vart vi var under hela resen, eftersom jag kan vägen till Huddinge Sjukhus i huvudet, i varje sväng visste jag vart vi var.
Vid det här laget hade jag börjar känna av en diffus smärta i nacken. Varje gupp orsakade en isande huggning i nacken och jag blev för första gången rädd.
Riktigt rädd.
.....
Jag var livrädd för vad jag skulle kunna tänkas få se om jag såg henne.
Det tog några sekunder innan jag faktiskt förstod vad det var som hade hänt. Jag hade krockat. Jag var med i en trafikolycka. Jag visste så mycket som att jag levde. Hörseln kom tillbaka och jag hörde återigen låten som spelades på stereon, jag hörde ljudet av min motor på tomgång (När jag bromsade, kopplade jag tydligen av ren reflex. Det var inget som jag hann tänka på, utan det insåg jag först när jag stod stilla och motorn fortfarande gick), jag hörde ljudet av bilarna som svepte förbi till vänster om mig, jag hörde ljudet av kön som bildades bakom mig.
Jag kände hur blodet rusade i kroppen, det kändes som att det forsade fram likt ett stormigt hav.
Jag hade lite ont i höger knä, vilket jag måste ha slagit i. Men i övrigt hade jag inte ont. Jag kollade armarna, dom var hela och det fanns inget blod. Benen satt kvar och var hela och rena. Tittade upp i backspegeln, huvudet var intakt och jag minns att jag tänkte: Vart är blodet då? För tanken som slog mig då var att man ''ska'' väl blöda när man krockat? I den sekunden trodde jag på riktigt att jag hade klarat mig, för jag kan ju inte vara skadad om jag inte blöder? Jag anade inte då hur fel jag hade.
Chock. Vilken jävla chock. Jag har aldrig föreställt mig hur jag skulle reagera eller vad jag skulle göra om jag krockade, jag misstänkte väl att det absolut skulle vara en chock. Men att jag skulle reagera som jag gjorde hade jag ingen aning om.
Jag vet att jag tänkte: ''Nej nej nej NEJ. Helvetes jävla skiiit.!'' när jag såg hur min motorhuv såg ut. Kunde bara föreställa mig hur fronten såg ut. Men visste att i det här skicket kunde jag inte köra bilen ner till Småland på fredagen. Det var min första tanke. Fan, jag kan inte åka ner till Småland. Fan jag får inte träffa varken syrran eller Oskar.
Nästa tanke var att jag ju faktiskt måste meddela Tina att jag inte kommer, eftersom hon visste att jag var på väg. Tänkte att måste skicka ett sms så hon inte blir orolig att det hänt något när jag inte dyker upp. Ironiskt med tanke på situationen jag befann mig i? Lite smått kanske.
Ungefär här, förvånande nog först här, började tårarna rinna. Jag var både arg och ledsen. Och enbart för att min bil var förstörd.
Det stannade folk på platsen innan ambulansen kom dit. Det kom en kille och började prata med mig, kollade puls osv. Han frågade hur jag mår och jag svarade irriterat: Jag mår bra, men faan kolla min bil!! Han svarade då med att jag inte skulle tänka på den nu, det viktiga var hur jag mådde. Minns att jag bet mig i tungan för att inte skrika på honom att vad är det du inte fattat?! JAG MÅR BRA, men min bil är ju för fan förstörd!
Ambulansen kom och en väldig massa människor var nu samlade på platsen. Ambulanskillen kom och pratade med mig, frågade hur jag mådde. Jag sa ungefär samma sak till honom som till den civila killen som jag pratat med en liten stund innan. Jag mår bra, har lite ont i knät, men jag mår bra. Men titta på min biiil!! Så fort jag nämnde bilen, sprutade tårarna bara ännu mer. Han upprepade samma sak som killen innan, att jag inte ska tänka på den nu och det viktiga är hur jag mår. Men jag tänkte enbart på bilen. Jag mådde ju bra. Jag blödde ju inte ens.
Jag fick på mig en nackkrage men tyckte det var bara onödigt egentligen, jag mådde ju bra. Han tog blodtryck och ställde tusen frågor, som jag irriterat svarade på. Efter ett tag frågade jag honom: Jaha, men kan jag åka nu eller? Han tittade på mig som att jag var fullkomligt dum i huvudet och svarade: eehm. nej. du har krockat i ca 80 km/h, du ska med ambulans in till akuten. Jag: jahaa. men jag måste ju få hem min bil också? Han: *återigen med en blick som skvallrade om hur korkad jag var* Ehm.. Den åker tyvärr på skroten.
Då brast det igen. Tårarna började spruta okontrollerbart. min bil skulle skrotas.
''Får jag kliva ut och ta en cigg iaf då?'' fick jag fram mellan tårarna. Men nej, det fick jag inte.
Jag bad honom göra mig en tjänst, samtidigt som jag tog upp telefonen. Han tänkte väl att jag ville att han skulle ringa någon, men icke. Jag gav honom telefonen och att döma av hans min hade han aldrig tidigare blivit tillbedd om att fotografera någons bil, i en sån här situation. Men det var det jag bad om. Han måste ju trott jag var helt tappad bakom en trapp. Vem ber om något sådant i det läget?
Jag var också panikslagen över GPSen som jag hade i handsfacket, som jag hade fått låna av min äldsta syster. Den GPSen jag hade lånat inför resan ner till Småland. Ville inte lämna den kvar i bilen, så där kom nästa udda förfrågning från min sida till den stackars ambulanskillen. Jag ville inte åka utan den. Han förklarade att jag kommer få åka och tömma bilen innan dom skrotar den, men jag ville ha den med mig NU så han tog snällt ut den från handsfacket och la den i min påse.
Efter mycket om och men plockade dom ut mig ur bilen, fortfarande med nackkragen. Dom placerade mig på en ryggbräda, spände fast mig och hade sig. Allt för att stabilisera ryggen för att inte förvärra någon eventuell skada på ryggraden. Då när jag låg där på båren, med solen i ögonen kom jag att tänka på solglasögonen. ''Jag måste ha mina solglasögon!!'' Denna stackars ambulanskille gick efter en suck eller två för att hämta dom, men kom tillbaka och visade att dom var trasiga, att ena glaset fattades.
Jag: men glaset måste ju ligga på golvet någonstans, dom går att laga om jag bara får glaset också!
Han: Vi får strunta i dom nu, du är viktigare och nu måste du få komma in till akuten. Jag har inte tid att leta efter glaset nu, vi måste komma iväg med dig nu.
In i ambulansen och iväg. Jag visste på ett ungefär vart vi var under hela resen, eftersom jag kan vägen till Huddinge Sjukhus i huvudet, i varje sväng visste jag vart vi var.
Vid det här laget hade jag börjar känna av en diffus smärta i nacken. Varje gupp orsakade en isande huggning i nacken och jag blev för första gången rädd.
Riktigt rädd.
.....
Acceptera.
Det känns som att första steget i hela processen är att acceptera. Acceptera det som hände. Det som inte skulle hända. Olyckan.
Hur gör jag då det på effektivast sätt när det inte bara funkar att rycka på axlarna och säga högt till mig själv: Jag accepterar att olyckan hände, att det är så här nu. För det gör jag inte. Jag kan inte acceptera att det som inte får hända, hände.
Om jag tänker tillbaka på dagen då. 30e augusti. Jag hade jobbat på OkQ8 i lite mer än en månad. Denna tisdag hade jag lyxpasset, 6-11. Totalt i augusti hade jag då jobbat 203 timmar. När då min chef frågade mig om jag kunde jobba längre den dagen, sa jag nej. Jag hade inget annat planerat den dagen, men jag kände att det räckte. Jag behövde få sluta tidigt och åka hem och bara göra absolut ingenting. Jag tyckte jag förtjänade det.
Där kommer första ''tänk om'' in i bilden. Tänk om jag hade stannat kvar och fortsatt jobba istället för att välja att sluta och åka hem. Då hade jag inte varit där jag var den sekunden allt gick fel.
Tina jobbade, vi kom överens på sms att jag skulle komma förbi på hennes jobb. När jag hade slutat bestämde jag mig för att åka direkt. Jag behövde kissa, men tänkte att jag gör det hos henne.
Där kommer nästa ''tänk om''. Tänk om jag bara hade gått och kissat, då hade jag befunnit mig på platsen där allt gick snett, några minuter senare. Då hade jag inte varit med i krocken, bara suttit i köerna bakom den.
Kl 11.10 fick jag ett sms av Oskar. Det gjorde mig glad och jag kommer ihåg att jag skrattade till och log. Det var inget speciellt sms så ens, men det var ju från honom. Han som jag var minst sagt väldigt nyfiken på, som jag skulle få träffa för första gången på fredagen. Minns att jag läste det precis när jag gled upp på motorvägen men ville inte skriva sms när jag körde, så bestämde mig för att svara när jag kom fram till Tina och la därför ner telefonen igen, fortfarande med ett leende på läpparna och bubbel i magen. Då visste jag inte att det skulle dröja flera timmar innan jag kunde svara honom.
Vet att jag satt där med mina solglasögon och lyssnade på musik och tyckte livet och dagen var allmänt nice. Jag var på riktigt bra humör. Jag hade slutat tidigt, det var fint väder, jag längtade till fredagen då jag skulle ner till Småland och få kramas med min syster igen - och självklart äntligen få träffa Oskar.
Några hundra meter efter att jag kört upp på motorvägen är jag på väg att köra om timmerlastbilen som låg i mittenfilen. Jag gasade upp i ca 80 km/h och hann komma så långt i omkörningen att jag nu var precis bakom hans förardörr.
Det jag inte såg var det som hände på andra sidan av lastbilen. En kvinna som låg i höger fil, bytte av för mig okänd anledning fil - in i lastbilens fil. In i lastbilen. Dom krockade. Det jag såg var hennes front. Fronten på den blåa bilen. Hennes front som letade sig ut framför lastbilen, in i min fil. Framför mig.
Jag hann bromsa och tänka: SHIT, det här går inte!, titta upp i backspegeln och se att jag inte hade någon bil rakt bakom mig iaf, spjärna emot och det absolut sista jag såg innan jag blundade var hennes förardörr. Sen är det svart tills dess att jag kände att jag stod stilla. Jag ville inte se vad som hände. Jag ville inte se henne och hennes min. Jag ville inte behöva ha den bilden fastsvetsad på hornhinnan.
Jag kände och hörde desto mer. Kraften som for genom hela kroppen när vi frontalkrockade (japp, hon hann snurra ett halvt varv till så vi kolliderade front mot front), jag kände hur solglasögonen flög av, jag kände hur bältet stramades åt över nyckelbenet, jag kände hur vindsuset förändrades i nacken från mitt öppna fönster, jag kände hur mobilen jag hade i knät gled framåt och tillslut nerför mitt ben, jag kände ett enormt tryck i hela kroppen.
Jag hörde det fruktansvärt höga ljudet av kollisionen. Plåt som knäcktes och böjdes, däck som skrek, hur bältet låste sig, lastbilen som bromsade, vindsuset som förändrades från mitt öppna fönster, ljudet från stereon och låten som spelades.
När jag väl var stillastående öppnade jag ögonen. Jag såg allt. Men kände och hörde absolut ingenting, det var bara stumt och tomt. Sinnena samarbetade inte helt enkelt, allt utom synen var avstängt i några sekunder. Jag såg timmerlastbilen en liten bit framför mig, fortfarande i mittenfilen. Jag såg den blåa bilen en lång bit framför mig, men kunde tack och lov inte urskilja henne.
....
Hur gör jag då det på effektivast sätt när det inte bara funkar att rycka på axlarna och säga högt till mig själv: Jag accepterar att olyckan hände, att det är så här nu. För det gör jag inte. Jag kan inte acceptera att det som inte får hända, hände.
Om jag tänker tillbaka på dagen då. 30e augusti. Jag hade jobbat på OkQ8 i lite mer än en månad. Denna tisdag hade jag lyxpasset, 6-11. Totalt i augusti hade jag då jobbat 203 timmar. När då min chef frågade mig om jag kunde jobba längre den dagen, sa jag nej. Jag hade inget annat planerat den dagen, men jag kände att det räckte. Jag behövde få sluta tidigt och åka hem och bara göra absolut ingenting. Jag tyckte jag förtjänade det.
Där kommer första ''tänk om'' in i bilden. Tänk om jag hade stannat kvar och fortsatt jobba istället för att välja att sluta och åka hem. Då hade jag inte varit där jag var den sekunden allt gick fel.
Tina jobbade, vi kom överens på sms att jag skulle komma förbi på hennes jobb. När jag hade slutat bestämde jag mig för att åka direkt. Jag behövde kissa, men tänkte att jag gör det hos henne.
Där kommer nästa ''tänk om''. Tänk om jag bara hade gått och kissat, då hade jag befunnit mig på platsen där allt gick snett, några minuter senare. Då hade jag inte varit med i krocken, bara suttit i köerna bakom den.
Kl 11.10 fick jag ett sms av Oskar. Det gjorde mig glad och jag kommer ihåg att jag skrattade till och log. Det var inget speciellt sms så ens, men det var ju från honom. Han som jag var minst sagt väldigt nyfiken på, som jag skulle få träffa för första gången på fredagen. Minns att jag läste det precis när jag gled upp på motorvägen men ville inte skriva sms när jag körde, så bestämde mig för att svara när jag kom fram till Tina och la därför ner telefonen igen, fortfarande med ett leende på läpparna och bubbel i magen. Då visste jag inte att det skulle dröja flera timmar innan jag kunde svara honom.
Vet att jag satt där med mina solglasögon och lyssnade på musik och tyckte livet och dagen var allmänt nice. Jag var på riktigt bra humör. Jag hade slutat tidigt, det var fint väder, jag längtade till fredagen då jag skulle ner till Småland och få kramas med min syster igen - och självklart äntligen få träffa Oskar.
Några hundra meter efter att jag kört upp på motorvägen är jag på väg att köra om timmerlastbilen som låg i mittenfilen. Jag gasade upp i ca 80 km/h och hann komma så långt i omkörningen att jag nu var precis bakom hans förardörr.
Det jag inte såg var det som hände på andra sidan av lastbilen. En kvinna som låg i höger fil, bytte av för mig okänd anledning fil - in i lastbilens fil. In i lastbilen. Dom krockade. Det jag såg var hennes front. Fronten på den blåa bilen. Hennes front som letade sig ut framför lastbilen, in i min fil. Framför mig.
Jag hann bromsa och tänka: SHIT, det här går inte!, titta upp i backspegeln och se att jag inte hade någon bil rakt bakom mig iaf, spjärna emot och det absolut sista jag såg innan jag blundade var hennes förardörr. Sen är det svart tills dess att jag kände att jag stod stilla. Jag ville inte se vad som hände. Jag ville inte se henne och hennes min. Jag ville inte behöva ha den bilden fastsvetsad på hornhinnan.
Jag kände och hörde desto mer. Kraften som for genom hela kroppen när vi frontalkrockade (japp, hon hann snurra ett halvt varv till så vi kolliderade front mot front), jag kände hur solglasögonen flög av, jag kände hur bältet stramades åt över nyckelbenet, jag kände hur vindsuset förändrades i nacken från mitt öppna fönster, jag kände hur mobilen jag hade i knät gled framåt och tillslut nerför mitt ben, jag kände ett enormt tryck i hela kroppen.
Jag hörde det fruktansvärt höga ljudet av kollisionen. Plåt som knäcktes och böjdes, däck som skrek, hur bältet låste sig, lastbilen som bromsade, vindsuset som förändrades från mitt öppna fönster, ljudet från stereon och låten som spelades.
När jag väl var stillastående öppnade jag ögonen. Jag såg allt. Men kände och hörde absolut ingenting, det var bara stumt och tomt. Sinnena samarbetade inte helt enkelt, allt utom synen var avstängt i några sekunder. Jag såg timmerlastbilen en liten bit framför mig, fortfarande i mittenfilen. Jag såg den blåa bilen en lång bit framför mig, men kunde tack och lov inte urskilja henne.
....